Livet med två barn

När Noah föddes och jag var föräldraledig med honom stötte jag ofta ihop med andra mammor som var hemma med deras barn nummer två. Jag som, även om jag var tokkär i min lilla bebis och trivdes bra med att var mammaledig, tyckte att livet som nybliven mamma stundom kunde vara riktigt utmanande och tufft lyssnade med stora öron på de där mammorna och tänkte att oj då, här är det inte läge att klaga då jag bara hade ett barn. 

Nu förstår jag dem. För hur stor omställning det än må vara att få sitt första barn så är två barn.. ja, ett barn gånger 2!

Att gå från noll till ett barn är absolut den största livsförändringen. När man får barn nummer två har man liksom redan förändrat sitt liv och landat i att man är förälder och att livet i och med det har förändrats. Men även om chocken blir större vid första barnet så kvarstår faktumet att när du får ditt andra barn har du TVÅ barn. Och är du då ensam med dem kommer du inte att räcka till de gånger båda behöver dig samtidigt. Det är enkel matematik. De är två, du är en. 

Det är klart att det går, och ofta är det helt underbart och att se kärleken dem emellan gör mig dagligen knäsvag. Men ibland vill jag göra som björnen, gå i ide. Åtminstone tills treåringen är sisådär 25 år eller nåt och hans hjärna är fullt utvecklad.

Ofta ser ju bilderna man ser i sitt instaflöde sådär härligt städade och perfekta ut. Uppdukad frukost i alla möjliga fina skålar mitt i veckan som man inbillas tro att hela familjen sitter och äter i harmoni. Och ibland kan det vara just precis så! Men kom igen, de allra flesta dagar går jag runt och luktar kräk och slänger i mig lunchen över diskhon med en bebis hängandes vid tutten medan en treåring bokstavligen håller på att riva huset. 

Glöm aldrig den synen när ni scrollar i era flöden och fylls av ångest över att era liv inte känns lika harmoniska och piffiga som de liv ni ser genom bilderna på instagram ☝🏻💅🏻

 Klick på ❤️ om du gillar inlägget

Inredning | |
#1 - - Anonym:

Fint skrivet Emelie! 💜 Jag instämmer i ALLT! Nu är jag dock på Kreta med min lillbaby (och med min mamma) och njuter av lugnet och solen, men jag toklängtar ju samtidigt hem till min 3-åring (och min man) hemma. Jag längtar dock inte hem till höstrusket...

Upp