(null)
Vad innebär julen för er? Jag berörde ämnet litegrann i ett inlägg förra året och den senaste veckan dök de här tankarna upp igen, inte minst för att jag träffat så många  människor som haft så olika känslor kring julen. Jag upplever att julen, eller egentligen tiden runt jul, är underbar och älskad av vissa men ångestfylld, stressig eller ängslig för andra. Kan vi inte prata om det?
(null)
Kanske beror det mycket på hur ens barndoms jular var? Jag tror att de för många innebar en hel del ångest. Kanske för att man hade förväntningar som inte blev uppfyllda, eller för att det dracks för mycket alkohol? Kanske bråkade ens föräldrar eller man tvingades åka mellan separerade föräldrar och längtade efter den där bilden av en "perfekt" jul där alla bara var tillsammans?
(null)
Andra känner sig aldrig så ensamma som just runt jul, tiden då alla pratar om att familjen är viktigast och då vi många gånger sluter oss kring familjen istället för att öppna våra hem.
 
Kanske sörjer man familjemedlemmar som inte längre finns kvar, en mamma som alltid var den som höll ihop julen eller en bror som inte längre finns med oss. Aldrig kan väl den där saknaden bli så påtaglig som under en sådan minnesfylld högtid.
 
Jag tror också att många som upplever att de har haft bra jular som barn, med glädje och kärlek och allra oftast utan bråk har en upplevelse av att jularna som vuxen aldrig blir sådär magiska igen. Att man som vuxen kämpar för att återskapa den där magiska julen man tyckte sig uppleva som barn. 
(null)
Jag själv hamnar nog där, i det sistnämna. Att jag år efter år försöker återskapa den där magin jag kände som barn och att jag varje år blir lite lite besviken över att den inte uppstår. För det är som att jag blivit för vuxen för att uppleva den. Istället springer man igenom december och helt plötsligt är det julafton. 
December, månanden som kändes evighetslång som barn när man varje dag räknade ner, öppnade lucka efter lucka och väntade och längtade till självaste julafton, är nu den månad på året som allra snabbast bara rusar förbi.  
(null)     
Jag har landat i att julen innebär ljus och värme, att varva ned och att göra mysiga saker ihop. Att skapa doftminnen, göra fint och att både skapa nya traditioner och ta tillvara på gamla. Att tänka på varför vi firar jul egentligen, att vara tillsammans med de vi tycker om och att äta gott. Att julen är till för barnen så mycket mer än oss vuxna och att de skall få vara i centrum. Att julen aldrig ska vara kravfylld eller bli en stress utan att pysslet ska få bygga på lust och att det är helt okej att köpa färdigmat eller ischoklad på Ica om man inte orkar koka knäck. Men jag vill också lyfta blicken och se utanför vår familj. Finns det någon i vår närhet som är ensam och som skulle bli glad över att bli inbjuden i gemenskapen under dessa dagar?
Under hela min uppväxt har jag och min familj firat jul på Frälsningsarmén i Visby med människor som inte har råd att köpa julmat, presenter till sina barn eller som helt enkelt inte har någon annan att fira med. Det är nog den finaste julklapp mina föräldrar någonsin har gett mig. Lärdomen att öppna upp sitt hem, snarare än att stänga det. Allra helst runt jul. (null) 
 
Hur tänker du kring julen? Vad väcker den för känslor i dig? 
 
 
 



advent, ensam kring jul, jul, jul ångest,

1 kommentarer

Emma Thun

15 Dec 2018 16:11

Visst är det tråkigt när något som skall vara fint bara blir besvärligt och dåligt samvete eller väcka tråkiga minnen.
Sedan jag var tio år (är trettiosex nu) har vi firat jul i Åre. När min man kom med i bilden för tjugo år sedan hängde han med oss. Ibland har jag haft lite dåligt samvete för att vi aldrig firar med farmor och farfar/svärföräldrar, men å andra sidan så är alla som vill välkomna att följa med till Åre, så senaste åren har jag bara bestämt mig, funderar i te längre, utan njuter bara fullt ut, helt utan dåligt samvete.

Kommentera

Publiceras ej