(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
Förra fredagen fyllde Noah 5 år och idag har vi haft kalas för honom.

För drygt fem år sedan låg jag alltså på BB. Noah låg väl antagligen och snuttade på bröstet och jag kunde antagligen inte sluta stirra mig mätt på honom. Jag kommer ihåg hur jag kände mig så otroligt stark. Som en krigsgudinna hade jag förlöst honom och snabbt gick det. "Om du får fler barn måste du åka in så fort du börjar känna några tecken på att förlossningen är igång" minns jag att barnmorskorna sa. Som om att det var läge att tänka på nästa barn just där och då. Men herregud vilken endorfinkick det var för mig. Medan jag sneglade på Ola som låg och sov med öppen mun efter en vaken natt kunde jag absolut inte somna. De här var ju början på livet och att vakta den där lilla lorten var just nu mitt livs största och viktigaste uppgift. 


Tänk att något så otroligt overkligt kan kännas så naturligt. Att bli mamma. Det svåraste, viktigaste och mäktigaste i livet.


Tänk att du Noah blev min förstfödda. Att det var du som låg där inne i magen och gjorde mig till mamma. Det är inte en lätt roll och ibland gör jag alldeles säkert fel, blir för arg eller har alldeles för kort tålamod. Men jag lovar att jag försöker vara så bra jag bara kan. Och att jag älskar dig av hela mitt hjärta. Nu och för alltid.

Grattis!





Kommentera

Publiceras ej