Jag har alltid fått lite ångest av hela 9-5 prylen.. Ekorrehjulet och känslan av att bara vara en liten pjäs på en stor spelplan som jag inte har kontroll över. Av pressen att jag måste prestera för någon annans skull och att någon annan har makten att avgöra om jag har gjort ett bra jobb eller inte, ibland utan att ens känna mig eller se mig utföra arbetet. 

När jag blev mamma blev det här sju resor värre. Hela mitt hjärtat skrek att min son var det viktigaste i livet men samtidigt slets jag mellan det dåliga samvetet att om jag prioriterade min son främst skulle jag inte kunna vara en 120% presterande anställd, vilket det tyvärr ofta förväntas av en i många branscher.

Jag hade konstant ont i magen tills jag äntligen bestämde mig; Jobbet fick komma i andra hand. Jag har suttit på ett gäng lönesamtal sedan dess där min chef valt att inte placera mig som högpresterande. Varför? För att det är omöjligt att vara högpresterande på det sätt många chefer vill om man jobbar 80 procent (fast har samma arbetsbelastning som en som jobbar 100%) och ska hämta sina barn på förskolan i tid. När det är omöjligt med flexibla arbetstider eller när man inte har lust att samla på sig massa övertid . När man gör sitt jobb och lite till, men på den utsatta arbetstiden. Jag har suttit och nickat och hållt med. För jag har inte kunnat vara högpresterande på det sättet samtidigt som jag prioriterat att vara så mycket som möjligt med mitt barn.

Missförstå mig inte, jag har inte problem med att Jobba. Inte ens att jobba mycket, mer än heltid. Men då måste det ge mer än det tar, uppsidan måste väga upp för arbetsbördan och framförallt - det kan inte gå ut över tiden jag har med mina barn. 


Sedan dess har egentligen allt jag tagit mig för och gjort varit en resa mot målet där jag är idag. Att vara "egen". Att bestämma mina egna arbetstider och sätta mina egna mål. Att vara den som styr över mitt liv, min tid och att själv vara den som bestämmer arbetsvillkoren. Det har varken varit, eller är, en enkel väg men den här vägen gör mig så in i bomben mycket lyckligare. Och framförallt, den ger mig tid att uppleva mina barns barndom.

 

Vad drömmer du om?

 

Trivs du där du är idag eller drömmer du om något annat?





6 kommentarer

Anonym

13 Feb 2019 20:43

Bravo

Svar: ❤️❤️
emeliesundberg.se

J

13 Feb 2019 21:55

Bra skrivet! Viktigt ämne att ta upp idag, jag tror att många känner just så.
Min dröm är också att vara egen!

Svar: Tack snälla du. Jag tänker att vi måste lyfta och peppa varandra. Många är nog precis tvärtom - livrädda för tanken av att vara ”egna”. Men jag tänker att vi måste göra det vi trivs bäst med. Lycka till med dina drömmar! <3
emeliesundberg.se

M

13 Feb 2019 22:12

Jag är lärare. I Finland är det ett ganska bra jobb, för mig främst pga ganska bra lön och mycket ledigt. Men nu är jag hemma med mitt andra barn och får mindre och mindre lust att återgå till jobbet. Det enda som motiverar är pengarna...

Svar: Hej M! Ja, pengarna är ju såklart drivkraften att jobba. Och läraryrket är ju så viktigt. Vi måste nog alla hitta vår väg.. ibland måste man kompromissa med vissa saker. Men när den negativa vågskålen blir tyngre än den positiva, det är kanske då man måste ta ett beslut att göra en förändring. Tack för att du delar med dig. Så fint <3 Njut av tiden med den lilla!
emeliesundberg.se

M

14 Feb 2019 19:03

Jo, känns ändå bra att mitt jobb känns meningsfullt för andra. Roligt att du får och kan vara din egen. Lycka till på din resa!

M

14 Feb 2019 19:03

Jo, känns ändå bra att mitt jobb känns meningsfullt för andra. Roligt att du får och kan vara din egen. Lycka till på din resa!

Funkismamman

15 Feb 2019 11:50

Känner igen mig. Antar att din chef inte har barn? Det har inte min chef. Men barnen kommer ju alltid först. Älskar din podd! Kram. ❤

Kommentera

Publiceras ej