(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Wow, vilken respons min lilla presentation på Instagram fick igår.
 
Jag skrev såhär:
 

Jag heter Emelie och älsk-hatar utmaningar. Jag säger "ja" till allt och sen hyperventilerar jag ända in i kaklet. Jag är ganska blyg men det tror ingen på. Ingen trodde heller att jag, som verkar så framåt och självsäker, kunde utveckla anorexia. Men när jag var 20 år gammal och alla mina kompisar kastade sig ut i livet blev jag inlagd på sjukhus. Under en av mina behandlingar träffade jag en psykoterapeut som var socionom. Där och då bestämde jag mig för att det var det jag skulle bli. Socionom alltså. Jag tycker människans psyke är så spännande och att hjälpa människor bli fria från destruktiva tankemönster är väldigt häftigt. Men så finns den där andra sidan, den kreativa. Den som blir kvävd av 9-5 jobb, fyrkantiga anställningsformer och av budgetar som begränsar. Den som vill vara fri, kreativ och bestämma villkoren själv. Och just nu får den delen ta plats. I våras startade jag Inredningspodden där jag varje vecka åker hem till olika Inredningspersonligheter och intervjuar dem om deras kärlek till inredning. I övrigt ska jag testa att frilansa i höst, och jobba med mina sociala medier. Och så är jag mamma till världens bästa ungar såklart ❤️

 

Några meningar som verkligen bara beskriver en pytteliten del av mig och mitt liv såklart men som ändå säger ganska mycket. Min anorexia och allt vad den innebar och  står för har naturligtvis format den jag är idag även om jag sedan många år är helt fri från den. Min syn på mig själv, andra och livet. Jag har varit nere på botten och skakat hand med döden och i sista stund valt livet. Naturligtvis har det format mig! 

 

Inte minst väckte den mitt intresse för hjärnan och hur mycket vi själva kan påverka hur vi mår. Psykisk ohälsa bland barn och unga är ett ämne som jag alltid kommer att brinna lite extra för.

 

Sen har vi den där andra delen, den som tror att allt är möjligt och att livet levs här och nu. Den som egentligen är ganska rastlös och snabbt blir uttråkad om det inte händer saker. Den som säger " ja" fast jag kanske egentligen inte kan eller vågar för att jag älskar att utvecklas och utmanas. "Hyperventilerar ända in i kaklet.." Ja det är så det känns när jag inser vad jag sagt ja till och att jag inte alls kan eller egentligen törs. Men så tar jag sats, hoppar och gör det ändå och kommer ut lite längre, starkare och klokare på andra sidan. 

 

En annan sak som är väldigt viktig för mig är mina barn. Och en del i beslutet att bli egen bottnar i att jag inte klarar av att vara borta från dem hela dagarna. Att ha fem veckors semester om året att portionera ut och att veta att de umgås mer med sina pedagoger på förskolan än med mig. Det går bara inte. För mig. Så nu prövar jag något annat.

 

Tack för att ni delar med er och berättar era historier! Det är så mycket härligare när bloggandet blir en dialog snarare än en monolog. Kan vi inte fortsätta med det?

 

Om ni lovar att vara mer delaktiga, lovar jag att vara mer personlig! Ok?

 

Ha nu en fin fredag bästa, fina, undarbara ni! <3

Kommentera

Publiceras ej