När jag var 5-6 år fick jag min första ångestattack. Jag vet inte riktigt hur det startade men kanske var det så enkelt att hjärnan var så pass utvecklad att jag började förstå hur världen egentligen var uppbyggd. Tankar om döden, universums oändlighet, sjukdomar och sorg slog mitt känsliga lilla hjärta hårt. Den där ångesten försvann aldrig riktigt utan höll krampaktigt i sig långt upp i åldern och påverkade mig genom livet på olika sätt. När jag var 19 år bröt den där klumpen i magen ut i en ätstörning som snabbt utvecklades till anorexia. Man kan tycka att det är sent att utveckla anorexia vid 19 års ålder men när jag blev inlagd på ätstörningsklinik vid 20 års ålder var jag näst yngst där. Den äldsta kvinnan var över 50 år. 

Ätstörningar och anorexia bottnar ofta i försök att hantera ångest och känslan av att inte ha kontroll. Det handlar om att göra det okonkreta konkret. Att få kontroll på någonting som känns övermäktigt och hopplöst. Och ångest och kontrollbehov har ingen åldersgräns. Det kan drabba vem som helst när som helst i livet. 
 Jag lever helt fri från ätstörningar idag men tro mig när jag säger att det har tagit tid och att det har varit en långt ifrån rak väg hit. Det har inneburit sjukhusvistelser, tvångsinläggning och år av terapi. Även efter att jag blev friskförklarad för 10 år sedan har tankarna och beteendemönstret funnits där, mer eller mindre. Det tar lång tid att skapa nya tankebanor och att bli helt fri från ett beteende som blivit så djupt rotat.
 
När jag blev gravid med mitt första barn, Noah, var jag sedan länge friskförklarad från anorexia men under båda mina graviditteter har vården haft extra koll på mig, just för att en graviditet är något som kan trigga igång en tidigare ätstörning.
 
Men istället för att trigga igång min ätstörning har både mina graviditeter och mina barn gjort motsatsen. De har fått mig att uppskatta och älska min kropp mer än jag någonsin tidigare trott var möjligt och jag är så tacksam över att jag ens kunnat bli gravid, kunnat bära och haft möjlighet att amma två barn trots den svält min kropp har varit utsatt för under så lång tid.
Jag blir så otroligt ledsen när jag hör människor klanka ner på sina kroppar för att de inte är perfekta nog. Kroppen är bara vår fysiska form, den del av oss som bär oss framåt och tillåter våra själar att dansa fram genom livet. Vi ska vara rädda om den, ta hand om den och tacka den så länge den är frisk och bär oss framåt.
Jag önskar så att jag kunde åka tillbaka till mitt 20-åriga jag och berätta allt det här. Smeka min kind och säga att allt kommer att bli bra. Mer än bra. Att livet inte kommer att vara lätt, men att det faktiskt blir lättare ju äldre man blir. Och att livet, emellanåt, är helt underbart.






anorexia, ångest,

2 kommentarer

Anonym

26 Mar 2019 21:26

💙💙💙💙💙

Svar: ❤️
Emelie Sundberg

Hanni

27 Mar 2019 02:56

Stark och viktig text. Jag är så tacksam för dig och dina två underbara barn! 🙏🏻❤️ Vilken resa, vilken fantastisk kvinna som tagit sig igenom allt..godhjärtat och med den finaste själen. ”Kroppen är bara vår fysiska form, den del av oss som bär oss framåt och tillåter våra själar att dansa fram genom livet” - Just precis så! 👏🏻❤️🙏🏻

Kommentera

Publiceras ej