<> EMELIE SUNDBERG - november 2019
November. Så grått, blött och naket. Lite som att livet står på paus. Jag vill ta tid att stanna upp och känna. Inte bara rusa igenom det. Vissa dagar känner jag mig som en QUEEN, andra som en looser. Och så rullar liksom frilanslivets dans på. Får jag ihop det den här månaden? Jadå, det ordnar sig nog. 
(null)
Får man skriva om sånt här? Om man öppnar upp sig och visar sig sårbar, vad händer då?
Jag pratade med en vän idag som jobbar i samma branch. Hon beskrev att hon har en svår period just nu och att Instagram och sociala medier inte gör hennes situation lättare. Känslan av att alla andra verkar vara så lyckliga och framgångsrika, gå på galor och har perfekta relationer och framgångsrika jobb när man själv knappt orkar kliva ur sängen kan ju helt klart bidra till ökad ångest.
 
Det här är såklart inget nytt. Jag hör ofta vänner säga att de blir så trötta på alla perfekta "true man show-liv" på Instagram där allt är så perfekt och tillrättalagt.
Och det är konstigt det där, att vi aldrig lär oss. Att även om vi VET att perfekta flöden inte innebär perfekta liv så blir vi ändå lurade, kanske extra mycket de stunder då vi känner oss  svaga och särskilt mottagliga. Filterlösa.. (null)
Hur gör vi då? Ska man sluta lägga upp vackra bilder? Är det lösningen? Förmodligen inte. Men kanske kan vi då och då prata om att verkligheten är något annat än just perfekt? Att en vacker bild inte innebär att den som tagit den är lycklig, fri från ångest, tjafs eller dysfunktionella relationer. Kanske måste vi ändå prata om det ibland? För att då och då påminnas om att livet är så mycket mer än vad vi ser på sociala medier. 
 
Och kanske måste vi titt som tätt ta en paus från det digitala? Koppla ur och koppla upp oss på det "riktiga" livet. Ses på riktigt. Prata. Känna. Vara här och nu - IRL.
 
Var tror ni?