Våra matbord har verkligen en egen historia här hemma. Vi hade länge ett långtidslånat bord från min svåger, men när vi skulle lämna tillbaka det, började jakten på det rätta bordet. Och det var inte lätt att hitta något som kändes rätt. Det här bordet hittade jag på Blocket för något år sedan och skickade mannen för att hämta det. När det väl kom hem var det inte riktigt som jag hade föreställt mig. Sedan dess har det hunnit åka upp och ner från källaren några gånger. Det här är faktiskt vårt tredje matbord på bara ett års tid, och min man är lagom nöjd med alla dessa bordsvändor. Men måtten är helt perfekta för vårt kök, så i väntan på det där riktiga drömbordet får det här fungera så länge.

Här är bordets alla olika skepnader.

Att välja rätt färg – rostrött var det enda rätta

Efter mycket funderande bestämde jag mig för att ge underredet en ordentlig makeover. Jag föll för en varm roströd nyans från Jotun som heter Welcoming Red. Färgen känns som en perfekt kombination av karaktär och värme – precis det jag ville att bordet skulle utstråla. När jag äntligen stod där med penseln i handen idag, kändes det direkt att det här var rätt beslut. Underredet fick en helt ny energi, och det är så roligt att se hur något så enkelt som färg kan ge ett så stort lyft.

Bordsskivan – en process i sig

Bordsskivan har också fått sig en omgång. Ursprungligen var den betsad i en ljus vit nyans, men det kändes aldrig helt rätt. Jag slipade ner skivan och behandlade den med hårdvaxolja, men resultatet blev lite för gult för min smak. Så jag provade något nytt – vitpigmenterad linoljesåpa. Och där satt det! Ytan blev precis så mjuk och naturlig som jag hade hoppats på, och nu känns det som att skivan och det roströda underredet äntligen hittat varandra.

Resultatet så här långt

Det är något speciellt med att ge en möbel nytt liv. Även om det här inte är mitt drömbord, har det med sin nya look blivit något som verkligen fungerar här hemma. Kombinationen av den roströda färgen och den naturliga bordsskivan har gjort att bordet känns mer som en del av vårt hem än det någonsin gjort tidigare. Det är inte perfekt, men just nu får det duga – och jag känner mig nöjd med att ha gett det en ny chans istället för att ge upp. Och vem vet - plötsligt dyker bordet med stor B upp.

Vilken version tycker ni bäst om?