Att hitta min egen väg: ADHD, livet och poletten som trillade ner

Jag var 20 år och hade precis blivit inskriven på Capio Anorexicenter i Upplands Väsby.

Mitt nya hyperfokus – att svälta mig själv – hade gått över styr. Några månader tidigare hade jag insett att jag inte längre hade kontroll. Jag var, återigen, fånge i min egen hjärna.

Till slut stod jag inför ett val. Jag hade nått en punkt där det bara fanns två alternativ kvar: död eller liv.

Jag valde livet.

Sedan dess har jag strävat efter att hitta min väg i livet. Efter att hitta det där lugnet. Min plats. Där hela jag skulle komma till min rätt.

Den där strävan efter balans och mening har fortsatt. Jag har ofta känt mig som en flipperkula i ett flipperspel – sökande, utforskande och prövande. Jag har kastats fram och tillbaka, stött i kanterna och fått blåmärken som vissa dagar fortfarande gör sig påminda.

Ångest, depressioner, utmattningssymptom – allt har varit en del av resan. En hjärna som aldrig tar paus kan lätt bli överhettad, och många gånger har jag känt att jag bara försöker hålla huvudet ovanför vattenytan.

För 4–5 år sedan började jag känna av utmattningssymptom, och jag förstod ingenting. Jag skämdes. Jag jobbade ju inte för mycket – tvärtom, jag var inne i en period med mindre jobb. Visst stressade det mig något vansinnigt, men utmattad blev man väl bara av att arbeta för hårt, av att prestera något stort? Inte av att ta hand om barn och driva eget, även om det just då var lite kämpigare än vanligt.

Återigen började tankarna snurra: Vad var det för fel på mig? Varför var min energi och mitt driv så ojämnt? Hur kunde jag å ena sidan överprestera i riktigt svåra och krävande områden, men å andra sidan inte ens förmå mig att ringa ett enkelt telefonsamtal eller betala en räkning?

När jag äntligen förstod att min hjärna fungerade annorlunda var det som att en polett trillade ner. En polett som jag hade letat efter i 17 år.

Idag vet jag att dopaminbrist gör fysiskt ont. Att den ångest jag ofta känt egentligen är ett resultat av min inre rastlöshet. Och att min energi är – och alltid kommer att vara – ojämn. Det är så ADHD fungerar.

Vi är ojämna i allt. I humöret, i känslorna, i energinivåerna och allra helst våra exekutiva förmågor – och det gör oss till en annan sorts människor.

Om du får en diagnos som vuxen är hjälpen och stödet du får från psykiatrin ofta utformat för att försöka göra dig neurotypisk. Antingen genom medicin eller genom stöd från en arbetsterapeut som ska förklara hur du använder en kalender. Om du kände dig misslyckad innan du fick din diagnos, känns det inte mycket bättre efter några besök där någon visar hur du använder en whiteboard för att skriva upp veckans händelser.

Hade vi kunnat använda de strategierna hade vi inte fått en ADHD-diagnos från början. Då hade vi redan hittat sätt som fungerade.

När jag slutligen slutade leta efter en neurotypisk väg att följa och istället insåg att jag behövde hitta min alldeles egna ADHD-väg genom livet, blev allt så mycket enklare. Inte lätt, men nu hade jag åtminstone fått glasögon så att jag kunde se. Och ingen har väl någonsin sagt att livet ska vara lätt?

I augusti började jag plugga till ADHD-coach. Till en början mest för att lära mig mer för min egen skull. Men ju mer jag har lärt mig om ADHD, desto starkare har min längtan efter att dela med mig av den kunskapen vuxit.

Så jag började knåpa ihop en föreläsning. En föreläsning med allt jag önskar att jag själv hade fått veta – om hur hjärnan fungerar, hur signalsubstanser påverkar oss, och framför allt hur vi kan sluta kämpa emot och istället skapa ett liv som fungerar för oss.

Den föreläsningen är mitt sätt att hjälpa andra få den där poletten att trilla ner. För om det finns något jag vet, så är det att det aldrig är för sent att välja livet.

Vill du vara med/lyssna på föreläsningen finns all info här