När kunskapen brister – ADHD hos flickor och den osynliga kampen

Igår kväll lyssnade jag på ett av Sveriges Radios största psykologiprogram för föräldrar. Temat var ADHD hos flickor – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, både som mamma och som person med egen erfarenhet.

Jag hade höga förväntningar. Äntligen skulle man prata om just flickors ADHD! Men ju mer jag lyssnade, desto mer växte frustrationen.

För gång på gång missade man det viktigaste. Det mest grundläggande.

Här satt några av landets främsta psykologer och svarade på frågor från oroliga föräldrar – men istället för förklaringar fick föräldrarna vaga svar som osynliggjorde både deras barns svårigheter och deras egen oro.

Tre samtal fastnade särskilt hos mig:

Exempel 1 – Flickan som inte kan sitta still

En mamma hörde av sig och berättade om sin åttaåriga dotter med ADHD. Dottern hade själv ställt den mest centrala frågan av alla:

"Vad exakt är det med ADHD som gör att jag inte kan sitta still?"

Vilket fantastiskt tillfälle att ge barnet – och mamman – en förklaring. Något som kan minska känslan av skam och annorlundahet.

Men svaret blev undvikande. Psykologen menade att det inte var någon idé att gå in på varför, eftersom det kan “förändras om några år”. Istället föreslog han att man kan konstatera att flickan har svårt att sitta still, och jämförde det med att vissa är bra på att sjunga och andra inte.

Att normalisera ett barns svårigheter är i sig inget fel. Men att inte ge någon förklaring alls till ett barn som efterfrågar det– det tycker jag är ett svek.

För det finns en anledning.

Det handlar inte om vilja, uppfostran eller "personliga egenskaper". Det handlar om hur hjärnan är konstruerad. Om signalsubstanser som dopamin och noradrenalin som fungerar annorlunda. Om hur de delar av hjärnan som reglerar impulser, motorik och fokus utvecklas i en annan takt.

Vi vet idag att frontalloben – den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impulskontroll och förmågan att bromsa sitt beteende – mognar långsammare hos barn med ADHD. Hos ett barn på åtta år kan den förseningen motsvara upp till 30 % i mognad. När du ställer krav på en åttaåring med ADHD att sitta still och hålla fokus, ställer du alltså i praktiken krav som passar en fem- eller sexårings hjärna.

Det är inte en fråga om karaktär. Det är biologi.

Och det är inte konstigt att flickan undrar varför hon inte fungerar som sina kompisar.

Det hon borde ha fått höra är:

"Du har svårt att sitta still för att din hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt. Du är inte fel – du är byggd för att röra på dig, utforska, skapa och tänka fritt. Det är vårt jobb som vuxna att hjälpa dig hitta sätt att få din unika hjärna att må bra i den här världen."

Dessutom finns det en historisk aspekt som ofta glöms bort: Våra hjärnor är inte skapta för att sitta still. ADHD-hjärnan är den som ifrågasatte, upptäckte nya jaktmarker och inte nöjde sig med att följa strömmen. Men samhället har förändrats. Idag förväntas alla hjärnor passa in i samma fyrkantiga mall. Och när vissa av oss inte gör det, tror vi att vi är fel.

Exempel 2 – Flickan som är ojämn

En annan mamma ringde in och beskrev sin elvaåriga dotter som lätt blir ångestfylld av förändringar. Hon berättade också att dottern är väldigt "ojämn" – ibland som ett litet barn, ibland ovanligt mogen.

Psykologens svar? Att man får möta henne där hon är, precis som med vilken "pre-teen" som helst.

Men här hade man ju världens chans att förklara exakt hur flickor med ADHD i tonåren skiljer sig från flickor utan ADHD.

Den sena mognaden av frontalloben hos många med ADHD gör att vi ofta är otroligt kloka och insiktsfulla i ena stunden – och nästa stund agerar som betydligt yngre barn. Det är inte "alla barn" som fungerar så här och det här är en av anledningarna till att just tonårsperioden kan vara EXTRA svår för just flickor med ADHD.

Att förminska detta som något "alla tonårsbarn gör" är inte bara fel – det gör att föräldrar som söker svar lämnas utan förklaringar och känner sig ensamma med sin oro och frustration.

Exempel 3 – Flickan som kraschar hemma

En tredje mamma beskrev sin sexåriga dotter. Flickan presterade bra i skolan – men när hon kom hem bröt hon ihop. Hon var ledsen, orolig och helt slut. Ett mönster som pågått ända sedan förskolan.

Mamman var orolig och önskade göra en ADHD-utredning, men skolans svar var: "Vi ser inga problem."

Och psykologens råd?
Att vänta in skolan. För "förr eller senare kommer problemen att visa sig även i där."

För mig är det här det största sveket.

Vi vet att flickor med ADHD ofta är mästare på att maskera sina svårigheter i skolan. De kämpar, anpassar sig, håller ihop – tills de kommer hem, till tryggheten, och kraschar. Det är först där, bakom stängda dörrar, som deras verkliga kamp blir synlig.

Att säga till en förälder att "vänta in skolan" – på bekostnad av barnets välmående – är att fortsätta missförstå flickors ADHD-problematik.

Det är precis så här flickor med ADHD faller mellan stolarna.
Det är så de går igenom hela sin skolgång utan att någon ser.
Tills det är för sent – och kraschen kommer i form av utmattning, ångest eller depression i tonåren eller vuxen ålder.

När ett barn kraschar hemma, då är det redan för mycket.

Då behöver vi inte vänta in skolan – vi behöver lyssna på barnet. Lyssna på föräldern. Och agera.

ADHD hos flickor – den osynliga kampen

Det som gjorde mest ont när jag lyssnade var inte bara bristen på svar – utan bristen på kunskap.

Inte bara om hur ADHD hos flickor kan uttrycka sig, utan om vad ADHD faktiskt är. Om hur hjärnan fungerar annorlunda. Om den senare mognaden av frontalloben – den del som styr impulskontroll, planering och uppmärksamhet. Om hur nivåerna av dopamin ofta är lägre, vilket påverkar energi, fokus och motivation. Om ett läckande thalamus som gör det svårare att filtrera och sortera intryck.

När vuxenvärlden inte kan förklara det här – hur ska då barnen kunna förstå sig själva? Hur ska föräldrarna kunna stötta?

Vi måste bli bättre. Vi måste sluta tro att barn som anstränger sig till bristningsgränsen inte behöver hjälp bara för att de klarar av skoldagen. Vi måste sluta osynliggöra flickor som faller samman först när ingen ser.

Och framför allt:
Vi behöver ge både barn och föräldrar den kunskap de förtjänar.
För först när vi förstår – kan vi också börja göra skillnad.

🌿 Måndagsreflektion – Om att våga vila i tröttheten

Det är måndag och jag känner mig… trött. Det är inte den där tröttheten som går över med en kopp kaffe eller en promenad i vårsolen, utan en djupare trötthet. En nästan förlamande sådan.

Tidigare brukade jag bli rädd när den här känslan kom. Trötthet har skrämt mig.

Den har kommit med en känsla av svaghet. En oro över att inte orka, inte hinna, inte vara "på hugget". Nästan som om det funnits något livsfarligt i att inte vara klar i huvudet – som om det vore farligt att sakta ner.
Kanske är det en stenålders-hjärne-tanke som lever kvar. För när man tänker efter, så var det ju faktiskt livsfarligt för våra förfäder att inte vara alerta, att slappna av när farorna lurade. Och kanske är det därför den där oron kryper in varje gång hjärnan vill vila.

Jag har fått ångest av att känna mig låg på energi. Börjat analysera, leta fel, försökt hitta lösningar.
Varför är jag trött? Håller jag på att bli sjuk? Är något fel? Hur ska jag bli pigg igen?
Det har varit som att tröttheten blivit ett hot – något som måste lösas snabbt innan jag tappar kontrollen.

Men med tiden, med mognad, med nyfikenhet på hur jag själv fungerar, har jag börjat lära mig något annat.
Att tröttheten inte är min fiende.
Att den inte måste analyseras sönder.
Att jag inte alltid behöver hitta svaret.

När jag är trött, behöver jag vila.
Så enkelt, och ändå så svårt att acceptera.

Så den här veckan bär jag med mig just det.
Att det är okej att vara trött.
Att det inte spelar så stor roll varför.
Att jag inte behöver kämpa emot.
Att vila inte är ett hot, utan en handling av omtanke om mig själv.

För kreativiteten, energin och orken föds inte i kampen – de föds i mellanrummen. I stillheten. I pauserna när vi tillåter oss att andas.

✨
Vad bär du med dig in i den här veckan?
Kanske samma som jag. Kanske något helt annat.
Lämna gärna en liten tanke i kommentarsfältet, jag läser alltid.

Tankar kring en ny kulör i köket

Jag har börjat få den där inrednings-rastlösheten i kroppen igen. Du vet, när man börjar snegla på väggarna och undra om det inte är dags för något nytt. En liten förändring som kan ge hela rummet ny energi. Just nu står köket i fokus – det rum som så ofta är hjärtat i vårt hem, där kaffet dricks, middagar lagas och livet händer.

Jag älskar stilen vi har nu, men luckorna har börjat flagna så det är dags med en uppfräschning, och jag känner att jag vill addera lite mer värme och djup. Något som gifter sig fint med färgen Soothing beige i rummet intill och vår blommiga tapet i hallen (Jane 2036 – fortfarande en favorit!).

Just nu står jag och väger mellan två olika kulörpaletter – båda känns fina på sitt sätt, men på väldigt olika vis.

Förslag 1:

En mjuk, harmonisk helhet med ton-i-ton-känsla. Impression, Observe och Hummus är alla varma, dämpade kulörer som tillsammans skapar en lugn, inbjudande känsla. Det skulle bli ett väldigt enhetligt och mjukt uttryck, där övergångarna mellan rummen nästan suddas ut. Väldigt ombonat.

Förslag 2:

Lite mer karaktär – utan att tumma på värmen. Här kombinerar jag Amber Red med Devine och Soft Touch, även dessa från Jotun. Amber Red är den där lite oväntade men ack så vackra nyansen som skulle kunna lyfta hela köket. Tänk den på köksluckorna, som fond till varma träslag, mässing och linnetextilier… Åh. Jag ser det framför mig redan. Det enda jag är osäker på är om Devine och Soft touch drar för mycket åt rosa..

Jag pendlar mellan de här två alternativen just nu. Ena dagen är jag helt säker på att det ska vara förslag 1, nästa dag kan jag nästan känna hur fint Amber Red skulle spela med golvet och de små detaljerna i köket.

Jag ska beställa hem färgprover och provmåla! För är det något jag lärt mig under åren är det att det är omöjligt att se hur en färg blir genom att bara se den på färgkartor. Man behöver se färgen på plats och i olika ljus. Som vanligt när det gäller färg – det är en känsla lika mycket som ett val.

Vad tycker du? Gillar du den mjukare, mer sammanhållna paletten? Eller tycker du att köket skulle må bra av en liten färgkick?

Kommentera gärna här eller hoppa in på Instagram där jag delar fler bilder och kanske en liten omröstning i stories 🌿

Jag ser dig.

Du som vaknar varje morgon med en gnagande känsla av att något saknas.
Du som vet att du vill mer, men som inte riktigt kan sätta fingret på vad – eller hur du ska ta dig dit.
Du som drömmer om ett mer kreativt liv, men som ständigt begränsas av alla tänk om och det går inte.

Och jag vet precis hur det känns.

Jag har varit där. Jag har gått runt med en längtan efter något annat, men ständigt fastnat i den trygga vardagen, där rutinerna tickar på och där allt utanför känns… för stort, för osäkert, för svårt.

Jag VET vad du tänker.

💭 Det är för krångligt.
💭 Jag är orolig för ekonomin.
💭 Det där med att starta företag känns som ett alldeles för stort steg för mig.
💭 Kanske sen, när barnen blir större…

Men vet du?

Jag har misslyckats.

För jag har inte fått dig att förstå att den här kursen inte handlar om att starta företag.

Den handlar om något helt annat.

Den handlar om dig.

Om att ta dig tiden att stanna upp. Att reflektera över vem du är nu, vart du har varit och vart du är på väg.

Den handlar om att utforska dina passioner och hjälpa dig att identifiera dina styrkor.

Kanske kommer du inse att du redan är på precis rätt plats.
Eller så kommer du ta dina första stapplande steg mot något annat, något nytt.

Den här kursen handlar inte om att du om fem veckor ska ha startat företag.
Den handlar om att välja riktning – och börja ta små steg mot det du vill.

Jag har inte skapat den här kursen för att tjäna pengar.

Jag har skapat den för att jag VET att det finns så många där ute med en otrolig potential – människor som precis som jag en gång vantrivdes där de var men inte visste hur de skulle ta sig vidare.

Jag har skapat den för att jag själv vet hur det känns att vara fast i ett jobb eller en vardag där man inte får blomma ut. Att ha idéer, drömmar, en gnista – men inte veta hur man ska tända elden.

Och jag vet att…

💡 Det kommer aldrig kännas som "rätt" tid.
💡 Livet kommer aldrig att ge dig en färdig manual.
💡 Ingenting händer av en slump. Det är du som skapar din egen väg.

Vad skulle du göra om du vågade?

Tänk om du började skriva ner dina tankar.
Tänk om du satte av en timme i veckan för att faktiskt utforska vad du längtar efter.
Tänk om du bara vågade säga det högt:

Jag vill något annat.

Jag vet att det känns stort. Kanske omöjligt.
Men jag vet också att det är möjligt.

Jag har själv stått där du står nu. Och jag vet att steget inte behöver vara så stort som det känns.

Det var därför jag skapade min kurs Våga satsa på din dröm – starta eget.
Inte för att tvinga någon att kasta sig ut, utan för att hjälpa dig att utforska vad du egentligen vill.

Att ge dig rätt verktyg för att våga ta det där första steget – i din takt.

För vem vet?

Kanske är det här början på något som förändrar allt.

📌 Är du nyfiken? Läs mer om kursen här: [Länk]

Och berätta gärna – vad drömmer du om? ✨

Hur ska jag få dig att förstå?

Ibland känns det som en omöjlig uppgift att få människor att verkligen ta sig tid att läsa längre texter. Vi lever i en tid där uppmärksamhetsspannet blir kortare och kortare, och om jag inte fångar dig på tre sekunder så har du redan scrollat vidare.

Tre sekunder.

Det är vad jag har när jag skapar en reel eller en bild på Instagram. Tre sekunder på mig att fånga ditt intresse, annars är du borta. Det är ju helt galet egentligen – att vi lever i ett lockrubrik-samhälle där allt ska vara snabbt, direkt, slagkraftigt. Men hur förklarar jag då något som är på riktigt viktigt?

Som min kurs om att våga starta eget.

Jag vet att den skulle kunna vara ett fantastiskt verktyg för så många av er. Men hur ska jag kunna få dig att förstå det – på tre sekunder?

Jag gick och funderade på det igår när jag skrotade runt i trädgården. På hur jag ska få dig att se att den här kursen inte bara handlar om att starta ett företag. Att den handlar om så mycket mer. Att den handlar om att ge sig själv utrymme att utforska möjligheter.

För jag vet hur livet är. Hur det bara rullar på, dag efter dag, och hur det kan kännas helt omöjligt att stanna upp. Hus, barn, fast anställning – allt snurrar på och tanken på att göra något annat känns nästan absurd. Kanske har du en dröm, en liten tanke om att göra något annorlunda, men du har ingen aning om hur det skulle gå till. Och så kommer jag här och pratar om en kurs om att våga satsa på sin dröm.

"Lätt för dig att säga", tänker du.

Men vet du? Den här kursen handlar inte om att du ska kasta dig ut i det okända, säga upp dig från en trygg anställning eller byta ut en stabil lön mot osäkerhet.

Den handlar om att ge dig själv tid att utforska.

Att låta dig fundera över vilka möjligheter som faktiskt finns. Att kanske komma fram till att eget företag inte är något för dig – och det är helt okej. Eller så upptäcker du en väg du aldrig tidigare sett, en idé som gror och som du en dag kan förverkliga. Kanske bygger du en femårsplan där du steg för steg närmar dig ditt mål.

Det viktigaste är att förstå att den här kursen inte handlar om allt eller inget. Den handlar om att skapa en öppning. En möjlighet.

För mig började resan mot att bli egen med ett skav.

En känsla av att jag inte ville vara en del av hela 9–5-systemet. Att jag ville något annat, men inte visste hur. Jag kastade mig verkligen inte ut – tvärtom. Jag tog små steg, trevade mig fram och gjorde en hel del misstag längs vägen.

Och det är just därför jag har skapat den här kursen.

För att du ska slippa gå igenom samma snåriga väg som jag gjorde. För att du ska få en karta, en guide, ett sammanhang som hjälper dig att hitta din väg – i din takt.

För det handlar inte om att veta allt från början. Det handlar om att ta ett första beslut.

För decisions create clarity.

Och jag finns här för att guida dig. 💛