Arkiv
- april 2025
- mars 2025
- februari 2025
- januari 2025
- december 2024
- november 2024
- oktober 2024
- september 2024
- augusti 2024
- mars 2024
- februari 2024
- december 2023
- oktober 2023
- september 2023
- juni 2023
- april 2023
- december 2022
- oktober 2022
- december 2021
- november 2021
- oktober 2021
- september 2021
- juli 2021
- juni 2021
- november 2020
- oktober 2020
- september 2020
- juli 2020
- juni 2020
- maj 2020
- april 2020
- mars 2020
- februari 2020
- januari 2020
- december 2019
- november 2019
- oktober 2019
HITTA I BLOGGEN
Kategorier
Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder
Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.
I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.
Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.
Får man säga det? Får man känna så?
När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.
Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.
Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.
Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.
Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.
Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.
Och plötsligt föll allt på plats.
Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.
Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.
Hur återhämtar du dig?
Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛
Hur jag vågade bryta normen och skapa mitt eget liv
2016 var ett år som förändrade mitt liv på sätt jag inte kunde förutspå. Jag var 29 år, nybliven mamma och hade varit föräldraledig i 18 månader. Det var nu min mans tur att ta över föräldraledigheten, och när han började jobba igen efter att ha skolat in vår son på förskola kände jag hur allt inom mig protesterade.
Var det så här livet skulle vara? Skulle vi verkligen lämna bort vårt lilla barn så många timmar om dagen och betala andra för att ta hand om honom, när ingen av oss egentligen ville vara ifrån varandra?
Jag hade redan innan jag fick barn haft svårt att ta till mig hela "9-5-livet". Känslan av att vara ett litet kugghjul i ett stort maskineri jag inte hade kontroll över fick det att vända sig i magen på mig. Det oflexibla med att vara anställd, och att ständigt behöva anpassa mig till andras tider och scheman, kändes så begränsande.
Tankar och ifrågasättande
Efter att jag blivit mamma kändes detta ännu mer splittrat. Om jag skulle prestera 100 % på jobbet kände jag mig som en dålig mamma, och om jag var en bra mamma kände jag mig otillräcklig på jobbet. Det var som att jag inte räckte till, vad jag än gjorde.
När jag såg vårt liv utifrån var det som att betrakta ett gäng myror som gick samma väg dag ut och dag in. Vi lämnade våra barn, gick till jobbet, kom hem och upprepade samma mönster. Jag kunde inte släppa tanken på om detta verkligen var livet jag ville leva. Var det så här jag ville ha det, år efter år? Innerst inne visste jag vad svaret var.
Längtan efter frihet
Jag insåg snabbt att jag inte ville vara en del av det här mönstret. Jag ville stanna upp, bryta mig loss från den förväntade livsstilen och hitta en väg som var min egen. Jag ville kunna vara närvarande för mitt barn och samtidigt jobba med något som fyllde mig med energi och mening. En längtan efter frihet började växa inom mig – friheten att designa min egen vardag, där jag kunde kombinera mitt familjeliv med ett arbete som gav mig utlopp för min kreativitet och mina drömmar.
Trots den starka längtan, visste jag inte riktigt var jag skulle börja. Jag funderade på olika affärsidéer, men varje idé kändes antingen otillräcklig eller överväldigande att genomföra. Det var frustrerande. Jag visste att jag ville göra något, men inget kändes helt rätt. Jag körde fast i mina egna tankar.
Att vända upp och ned på tankarna
En fråga från föreläsaren Kjell Enhager dök upp i mitt inre: "Vad skulle hända om du landade ett flygplan upp och ner?" Frågan syftar till att utmana vårt sätt att tänka – vad händer om vi gör tvärtemot det vi alltid har gjort?
Jag började tänka annorlunda. Istället för att vänta på den perfekta affärsidén valde jag att ta ett första steg. Jag startade Instagramkontot "@emelieshome". Det var ingen stor affärsidé, men det var ett steg framåt, och det var allt som räknades.
Makten av ”görandet”
Framgången låg inte i att ha alla svaren från början, utan i att våga börja göra något och låta vägen ta form längs vägen. Varje litet steg jag tog gav mig mer kraft och självförtroende att ta nästa. Jag lärde mig att handling föder handling.
Sedan jag tog mitt första steg har jag fortsatt att ta små steg framåt. Jag har kunnat försörja mig som influencer, bloggare och fotograf, och jag har skapat digitalt content åt andra företag. Under resans gång har jag lärt mig enormt mycket och älskar mitt kreativa jobb. Och jag tar fortfarande steg framåt – det är något jag aldrig vill sluta göra.
Känner du igen dig?
Om du känner igen dig i min berättelse och drömmer om att skapa något eget – men inte riktigt vet var du ska börja – då är "Våga satsa på din dröm – Starta eget" kursen för dig!
Det här är kursen jag själv hade behövt när jag stod där, full av vilja men utan en tydlig väg framåt.
Kursen passar både dig som redan har en affärsidé och dig som fortfarande letar efter den där rätta passionen. För ibland handlar det inte om att veta exakt vad man vill – utan om att börja utforska möjligheterna.
Om det pirrar till i magen när du tänker på att skapa något eget, så vill jag bara säga: ta chansen! Det kommer aldrig en ”perfekt tidpunkt” – det enda som behövs är att ta det första steget.
Och jag finns här för att guida dig hela vägen. 💛
Från kaos till klarhet: Hur min ADHD-diagnos hjälpte mig att förstå min hjärna och hitta balans
För två år sedan kändes det som om min hjärna var fylld av geggamoja. Jag kände så många känslor och hade så många tankar att det var som ett kaotiskt nät av trådar som aldrig riktigt fann någonstans att landa. Tankar som påbörjades men aldrig avslutades. Det var som att jag visste att det var något jag behövde förstå och ta tag i, men jag hade ingen aning om hur jag skulle nå dit.
Att leva med odiagnostiserad ADHD är som att stå mitt på ett stort, trångt torg medan alla andra rusar förbi, målmedvetna och klara över vart de är på väg. Du hör alla deras röster, men ingen sticker ut mer än någon annan. Det är omöjligt att urskilja en riktning. Du vet att du borde göra något, kanske följa någon av dessa människor, men vem? När jag fick min ADHD-diagnos blev det en viktig nyckel till att börja sortera bland alla dessa röster och tankar. Det handlade inte så mycket om diagnosen i sig, utan mer om att förstå hur just min hjärna fungerar. Jag insåg att strategier som fungerar för andra inte alltid fungerar för mig. Plötsligt kunde jag stryka 80 % av alla ”röster” på torget och fokusera på de återstående 20 %.
Jag hade försökt leva så som jag trodde att man skulle, utan att förstå att min hjärna fungerade annorlunda.
Under ett av mina första möten med en psykolog, som gjorde en förutredning, frågade hon mig hur mitt jobb fungerade med tanke på mina svårigheter kopplade till en ev ADHD. Då blev det tydligt för mig att jag, utan att veta varför, hade skapat mig en jobbsituation som passar min ADHD-hjärna. Jag svarade: ”Jo, det går bra,” och kände direkt att det uppfattades som något negativt, som om mina svårigheter inte var tillräckliga.
”Men alltså... Det går ju bra för att jag har skapat en jobbsituation som fungerar för min hjärna. Om jag fortfarande hade varit anställd är jag helt säker på att jag hade varit sjukskriven nu, förmodligen utbränd eller deprimerad. Jag har haft turen att kunna välja en annan väg.”
Och det här är så viktigt. En ADHD-utredning syftar till att synliggöra dina svårigheter, men dessa svårigheter beror mycket på den kontext du befinner dig i. De blir framträdande när du försöker passa in i en neurotypisk värld. Men du kan inte trycka in en stjärna i en fyrkantig box. Försöker du göra det går dess kanter av.
Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Det är faktiskt en av de starkaste drivkrafterna bakom den digitala kurs jag nu utvecklar. För att jag vill att du, som kanske också är en stjärna, ska få leva i en kontext där du får behålla dina kanter – där du inte behöver passa in i någon fyrkantig box.
Låt ingen någonsin trycka in dig i en.
ADHD och den evolutionära missmatchen: Varför det inte är hjärnan det är fel på
“Är ADHD ett funktionshinder” frågar min 10-åring.
De hade pratat om det i skolan. ADHD som ett exempel på en funktionsnedsättning. Han hade inte ens reflekterat över det tidigare, fortfarande relativt oförstörd av samhällets normer och förväntningar på hur en människa ska vara och bete sig.
"Ja..." svarar jag. "Det anses som det. Men egentligen är det samhället som är funktionsnedsatt. Och den värld vi har skapat," fortsätter jag.
"Ok?" Han ser frågande ut.
"Ja, alltså. Våra hjärnor har varit king’ar i flera hundratusen år. Det är vi som har utforskat, utvecklat och utmanat världen och tagit oss så långt i vår utveckling. Om ADHD-hjärnan inte hade fyllt ett syfte, hade den dött ut för länge sedan. Våra hjärnor är konstruerade för att utforska, ifrågasätta och testa nya vägar. De har spelat en otroligt viktig roll för mänsklighetens överlevnad. Men de senaste hundra åren har vi som samhälle bestämt att alla hjärnor, även våra, ska sitta still bakom en bänk och lära sig tråkiga saker som ofta saknar syfte. Och i en sådan värld uppfattas våra hjärnor som funktionsnedsatta. Fast egentligen är det inget fel på funktionen. Funktionen är bara annorlunda."
Vi lämnade samtalet där, men inom mig ligger det kvar.
Det är med en blandning av sorg och tacksamhet jag reflekterar över vårt samtal. Tacksamheten kommer från att min son växer upp i en familj som ser hans så kallade svårigheter för vad de egentligen är – resultatet av en hjärna som lever i fel årtusende. Han växer upp i ett hem där vi anpassar oss, tänker utanför boxen och försöker vara så inkännande som möjligt. Kanske kan det ge honom en sköld mot samhällets normer och de orimliga kraven på att alla ska fungera likadant.
Sorgen, däremot, bottnar i en känsla av uppgivenhet över att det har blivit så här. Över alla de missförstådda barn som vuxit upp till missförstådda vuxna, som tagit till kriminalitet eller droger, eller som i värsta fall har valt att avsluta sina liv för att de hela tiden fått höra att de är "fel". Att de "kan bättre". Att de bara behöver "skärpa sig".
Tänk om någon hade förklarat för dem att det inte var dem det var fel på. Att deras hjärnor var precis som de skulle vara. Att en hjärna vi idag kallar "ADHD-hjärna" kan upptäcka möjligheter där andra inte ser dem, tänka utanför ramarna och hitta nya vägar för att lösa problem. Att dessa hjärnor är en produkt av mänsklighetens behov av utforskning och anpassning, och att de har spelat en avgörande roll i vår arts utveckling.
Tänk om någon hade berättat för dem att det är samhället det är fel på. Att vi har skapat en struktur där människor förväntas följa fasta mönster och beteenden, och att den naturliga och medfödda impulsen att utforska och ifrågasätta plötsligt ses som ett hinder.
Att det egentligen inte är hjärnans funktion som är problemet, utan hur vi har organiserat våra liv och vårt samhälle.
Hur hade deras liv sett ut då?
Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.
Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.
37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..
37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.
ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.
En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.
Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.
Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?
Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.
Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder
Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.
Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.
Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.
Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.
Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!
Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.
Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.
Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.
Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.
Vad tänker ni när ni läser det här?