Hur jag vågade bryta normen och skapa mitt eget liv

2016 var ett år som förändrade mitt liv på sätt jag inte kunde förutspå. Jag var 29 år, nybliven mamma och hade varit föräldraledig i 18 månader. Det var nu min mans tur att ta över föräldraledigheten, och när han började jobba igen efter att ha skolat in vår son på förskola kände jag hur allt inom mig protesterade.

Var det så här livet skulle vara? Skulle vi verkligen lämna bort vårt lilla barn så många timmar om dagen och betala andra för att ta hand om honom, när ingen av oss egentligen ville vara ifrån varandra?

Jag hade redan innan jag fick barn haft svårt att ta till mig hela "9-5-livet". Känslan av att vara ett litet kugghjul i ett stort maskineri jag inte hade kontroll över fick det att vända sig i magen på mig. Det oflexibla med att vara anställd, och att ständigt behöva anpassa mig till andras tider och scheman, kändes så begränsande.

Tankar och ifrågasättande

Efter att jag blivit mamma kändes detta ännu mer splittrat. Om jag skulle prestera 100 % på jobbet kände jag mig som en dålig mamma, och om jag var en bra mamma kände jag mig otillräcklig på jobbet. Det var som att jag inte räckte till, vad jag än gjorde.

När jag såg vårt liv utifrån var det som att betrakta ett gäng myror som gick samma väg dag ut och dag in. Vi lämnade våra barn, gick till jobbet, kom hem och upprepade samma mönster. Jag kunde inte släppa tanken på om detta verkligen var livet jag ville leva. Var det så här jag ville ha det, år efter år? Innerst inne visste jag vad svaret var.

Längtan efter frihet

Jag insåg snabbt att jag inte ville vara en del av det här mönstret. Jag ville stanna upp, bryta mig loss från den förväntade livsstilen och hitta en väg som var min egen. Jag ville kunna vara närvarande för mitt barn och samtidigt jobba med något som fyllde mig med energi och mening. En längtan efter frihet började växa inom mig – friheten att designa min egen vardag, där jag kunde kombinera mitt familjeliv med ett arbete som gav mig utlopp för min kreativitet och mina drömmar.

Trots den starka längtan, visste jag inte riktigt var jag skulle börja. Jag funderade på olika affärsidéer, men varje idé kändes antingen otillräcklig eller överväldigande att genomföra. Det var frustrerande. Jag visste att jag ville göra något, men inget kändes helt rätt. Jag körde fast i mina egna tankar.

Att vända upp och ned på tankarna

En fråga från föreläsaren Kjell Enhager dök upp i mitt inre: "Vad skulle hända om du landade ett flygplan upp och ner?" Frågan syftar till att utmana vårt sätt att tänka – vad händer om vi gör tvärtemot det vi alltid har gjort?

Jag började tänka annorlunda. Istället för att vänta på den perfekta affärsidén valde jag att ta ett första steg. Jag startade Instagramkontot "@emelieshome". Det var ingen stor affärsidé, men det var ett steg framåt, och det var allt som räknades.

Makten av ”görandet”

Framgången låg inte i att ha alla svaren från början, utan i att våga börja göra något och låta vägen ta form längs vägen. Varje litet steg jag tog gav mig mer kraft och självförtroende att ta nästa. Jag lärde mig att handling föder handling.

Sedan jag tog mitt första steg har jag fortsatt att ta små steg framåt. Jag har kunnat försörja mig som influencer, bloggare och fotograf, och jag har skapat digitalt content åt andra företag. Under resans gång har jag lärt mig enormt mycket och älskar mitt kreativa jobb. Och jag tar fortfarande steg framåt – det är något jag aldrig vill sluta göra.

Känner du igen dig?

Om du känner igen dig i min berättelse och längtar efter att skapa något eget, men kanske inte vet var du ska börja – då är min kurs "Våga satsa på din dröm – Starta eget" för dig!

Det är kursen jag själv hade behövt när jag stod där och visste vad jag ville, men inte hur jag skulle komma dit. Kursen passar både dig som redan har en färdig idé, men också dig som, precis som jag, fortfarande letar efter din passion.

Jag har märkt att många av de som följer mig drömmer om att starta eget, men tvekar eftersom de inte riktigt vet inom vilket område de ska börja. Just därför har jag utvecklat en prova på-version av kursen. Den är skapad för att fånga upp dig som har en stark längtan men kanske inte känner dig säker på vad du vill göra. Prova på-kursen inkluderar ett särskilt seminarium där vi grottar ner oss i just den här frågan – hur hittar du din väg och din passion?

I både kursen och prova på-versionen får du stöd, verktyg och inspiration för att börja din resa, även om du inte har alla svar ännu. Du blir dessutom del av ett stöttande nätverk av kvinnor som är i samma fas och vill gå samma väg.

Från kaos till klarhet: Hur min ADHD-diagnos hjälpte mig att förstå min hjärna och hitta balans

För två år sedan kändes det som om min hjärna var fylld av geggamoja. Jag kände så många känslor och hade så många tankar att det var som ett kaotiskt nät av trådar som aldrig riktigt fann någonstans att landa. Tankar som påbörjades men aldrig avslutades. Det var som att jag visste att det var något jag behövde förstå och ta tag i, men jag hade ingen aning om hur jag skulle nå dit.

Att leva med odiagnostiserad ADHD är som att stå mitt på ett stort, trångt torg medan alla andra rusar förbi, målmedvetna och klara över vart de är på väg. Du hör alla deras röster, men ingen sticker ut mer än någon annan. Det är omöjligt att urskilja en riktning. Du vet att du borde göra något, kanske följa någon av dessa människor, men vem? När jag fick min ADHD-diagnos blev det en viktig nyckel till att börja sortera bland alla dessa röster och tankar. Det handlade inte så mycket om diagnosen i sig, utan mer om att förstå hur just min hjärna fungerar. Jag insåg att strategier som fungerar för andra inte alltid fungerar för mig. Plötsligt kunde jag stryka 80 % av alla ”röster” på torget och fokusera på de återstående 20 %.

Jag hade försökt leva så som jag trodde att man skulle, utan att förstå att min hjärna fungerade annorlunda.

Under ett av mina första möten med en psykolog, som gjorde en förutredning, frågade hon mig hur mitt jobb fungerade med tanke på mina svårigheter kopplade till en ev ADHD. Då blev det tydligt för mig att jag, utan att veta varför, hade skapat mig en jobbsituation som passar min ADHD-hjärna. Jag svarade: ”Jo, det går bra,” och kände direkt att det uppfattades som något negativt, som om mina svårigheter inte var tillräckliga.

”Men alltså... Det går ju bra för att jag har skapat en jobbsituation som fungerar för min hjärna. Om jag fortfarande hade varit anställd är jag helt säker på att jag hade varit sjukskriven nu, förmodligen utbränd eller deprimerad. Jag har haft turen att kunna välja en annan väg.”

Och det här är så viktigt. En ADHD-utredning syftar till att synliggöra dina svårigheter, men dessa svårigheter beror mycket på den kontext du befinner dig i. De blir framträdande när du försöker passa in i en neurotypisk värld. Men du kan inte trycka in en stjärna i en fyrkantig box. Försöker du göra det går dess kanter av.

Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Det är faktiskt en av de starkaste drivkrafterna bakom den digitala kurs jag nu utvecklar. För att jag vill att du, som kanske också är en stjärna, ska få leva i en kontext där du får behålla dina kanter – där du inte behöver passa in i någon fyrkantig box.

Låt ingen någonsin trycka in dig i en.

ADHD och den evolutionära missmatchen: Varför det inte är hjärnan det är fel på

“Är ADHD ett funktionshinder” frågar min 10-åring.

De hade pratat om det i skolan. ADHD som ett exempel på en funktionsnedsättning. Han hade inte ens reflekterat över det tidigare, fortfarande relativt oförstörd av samhällets normer och förväntningar på hur en människa ska vara och bete sig.

"Ja..." svarar jag. "Det anses som det. Men egentligen är det samhället som är funktionsnedsatt. Och den värld vi har skapat," fortsätter jag.

"Ok?" Han ser frågande ut.

"Ja, alltså. Våra hjärnor har varit king’ar i flera hundratusen år. Det är vi som har utforskat, utvecklat och utmanat världen och tagit oss så långt i vår utveckling. Om ADHD-hjärnan inte hade fyllt ett syfte, hade den dött ut för länge sedan. Våra hjärnor är konstruerade för att utforska, ifrågasätta och testa nya vägar. De har spelat en otroligt viktig roll för mänsklighetens överlevnad. Men de senaste hundra åren har vi som samhälle bestämt att alla hjärnor, även våra, ska sitta still bakom en bänk och lära sig tråkiga saker som ofta saknar syfte. Och i en sådan värld uppfattas våra hjärnor som funktionsnedsatta. Fast egentligen är det inget fel på funktionen. Funktionen är bara annorlunda."

Vi lämnade samtalet där, men inom mig ligger det kvar.

Det är med en blandning av sorg och tacksamhet jag reflekterar över vårt samtal. Tacksamheten kommer från att min son växer upp i en familj som ser hans så kallade svårigheter för vad de egentligen är – resultatet av en hjärna som lever i fel årtusende. Han växer upp i ett hem där vi anpassar oss, tänker utanför boxen och försöker vara så inkännande som möjligt. Kanske kan det ge honom en sköld mot samhällets normer och de orimliga kraven på att alla ska fungera likadant.

Sorgen, däremot, bottnar i en känsla av uppgivenhet över att det har blivit så här. Över alla de missförstådda barn som vuxit upp till missförstådda vuxna, som tagit till kriminalitet eller droger, eller som i värsta fall har valt att avsluta sina liv för att de hela tiden fått höra att de är "fel". Att de "kan bättre". Att de bara behöver "skärpa sig".

Tänk om någon hade förklarat för dem att det inte var dem det var fel på. Att deras hjärnor var precis som de skulle vara. Att en hjärna vi idag kallar "ADHD-hjärna" kan upptäcka möjligheter där andra inte ser dem, tänka utanför ramarna och hitta nya vägar för att lösa problem. Att dessa hjärnor är en produkt av mänsklighetens behov av utforskning och anpassning, och att de har spelat en avgörande roll i vår arts utveckling.

Tänk om någon hade berättat för dem att det är samhället det är fel på. Att vi har skapat en struktur där människor förväntas följa fasta mönster och beteenden, och att den naturliga och medfödda impulsen att utforska och ifrågasätta plötsligt ses som ett hinder.

Att det egentligen inte är hjärnans funktion som är problemet, utan hur vi har organiserat våra liv och vårt samhälle.

Hur hade deras liv sett ut då?

Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.

Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker ni när ni läser det här?

Tips för att få barnen att somna själva – Vår erfarenhet

För kanske två år sen la jag upp en storie om det här på Instagram. Eller var det 1 år sen? Minnet sviker och månader och år flyter ihop till en enda sörja. Min stora kille fyllde precis NIO år och min minsta fyller snart SEX. Det är sjukt. Ellie som blir sex år om en månad var ju nyss en bebis. Ni som följt mig sen dess förstår vad jag menar..

Det här med barn och sömn väcker sannerligen känslor och många är vi föräldrar som dagligen kämpar med det här. Med förväntningar och förhoppningar, om längtan efter en liten stund av lugn och ro.

Idag la jag upp en bild på Instagram och nämnde i förbifarten att vi ju nu lyckats med det där som en gång kändes omöjligt. Att få barnen att somna själva. I sina egna rum. Och såklart blev många nyfikna. VAD är hemligheten. Det finns ingen hemlighet, inte ens någon genomtänkt eller direkt uttalad strategi. Men det fanns mycket av en sak. Beslutsamhet.

För mig har det nästan alltid fungerat när det kommer till det mesta som rör våra barn. Att botten är nådd, glaset är fyllt, bägaren håller på att rinna över, ja ni fattar. Och när jag (eller helst vi båda) verkligen har bestämt oss för något då är det som att barnen märker att jag är orubblig. .

Så det jag gjorde var detta.

1. Jag förberedde barnen i god tid (helst dagen innan), för den nya rutinen som skulle komma att ske.

   2. När det väl var dags så skapade vi en kvällsrutin som vi bestämde oss för att göra varje kväll. Ett exempel: Ingen skärm efter kl 18.30, dusch/bad, lugn aktivitet. Läsning i soffan innan sänggående. 20.00 ligger man i sängen. Då bäddar jag ner barnen en och en, säger gonatt gonatt och går ut ur rummet. Jag har förberett båda på att jag kommer att sitta precis utanför, men jag kommer inte att sitta inne i någons rum. Detta var alltså OTÄNKBART för båda barnen och framförallt för vår äldste just då. Han somnade så sent om kvällarna att vi i stort sätt la oss samtidigt. De kvällar man nattade honom hann man inte göra NÅGOT annat. Och det gick inte. Inte för oss.

   Barnen fick lyssna på lugn musik eller ljudbok om de ville, och den äldsta ville ha ljudbok och den yngsta musik.

   Jaha, vad hände då? Jo det blev gråt och lite tandagnisslan såklart. Barnen gick ut, klagade, skulle kissa, skulle dricka vatten hundraarton gånger och jag satt utanför och.. satt. De fick hållas. Det fick ta hur många timmar som helst. Det viktiga var att de till slut somnade i sina sängar. Vilket de gjorde. Efter en halvtimme. Andra natten somnade barnen på 5 minuter. Det var en REVOLUTION.

   Sedan dess har det gått lite upp och ned. Det blev semester, nån blev sjuk, saker händer. Men vi har hela tiden kunnat återkomma till det här, när vi bara varit bestämda. Det kan fortfarande tjatas om att man ska sitta inne i någons rum, eller att någon vill somna i vår säng. Och det får de göra ibland. Men allra oftast håller vi på rutinen att de ska somna i sina sängar. Och skillnaden är faktiskt väldigt stor. Barnen känns tryggare i sig själva. Idag sitter någon av oss utanför tills minsta har somnat. Sitter eller pysslar, viker tvätt, plockar på övervåningen. 9-åringen ligger själv och lyssnar på ljudbok tills han somnar. Och det kan ta tid. Igår somnade han efter 22. Och tänk vad frustrerande det hade varit att ligga där till kl 22 när jobb, diskberg eller plock väntar på en efter läggning..

   Så det här var väl ingen strategi direkt, utan mer en botten som var nådd. Och min erfarenhet är att med beslutsamhet och en vetskap om att man gör det som krävs fungerar det mesta. Det fungerade iallafall för oss.

Kom ihåg att trycka på hjärtat om du gillar inlägget <3

Har du några tips på hur man får barnen att somna själva kan du väl kommentera nedan så att andra läsare får fler tips!