Kniven mot strupen – en strategi, inte ett problem

Att göra saker i sista sekunden – är det egentligen så dåligt?

Vi har fått lära oss att prokrastinering är en last. Något vi måste jobba bort för att bli mer produktiva, mindre stressade, mer strukturerade. Men vad händer om vi istället för att kämpa emot det accepterar att vi funkar så här – och börjar använda prokrastinering som en strategi istället?

Mitt pass, bank-ID och den sista-sekunden-strategin

Jag insåg det här igen när jag (äntligen) var på väg för att hämta ut mitt pass.

Det har varit klart i flera veckor. Och anledningen till att jag ens skaffade ett nytt pass var för att mitt bank-ID höll på att gå ut. Jag har vetat om det här länge – varje gång jag loggat in i banken har jag fått en liten påminnelse:

"Ditt bank-ID går snart ut, dags att uppdatera!"

Och varje gång har jag tänkt: Jaja, jag gör det sen.

Tills idag.

Först när mitt bank-ID faktiskt slutade fungera blev det på riktigt. Då fanns det inget utrymme för velande eller planering – det var bara att göra det. Det var fortfarande motigt. Som att allt i min kropp skrek “neeeej”. Men jag gjorde det ändå.

Sista minuten – den enda minuten vi har?

För mig, och många andra, handlar det här om hur hjärnan fungerar.

Det är inte att jag inte vill göra saker i tid. Det är att jag inte har dopaminet (drivmedlet) jag behöver för att utföra det.

Men en annan sak som ökar dopamin är rädsla. Och det är därför många av oss med ADHD får en skjuts av dopamin när vi inser att vi inte längre KAN skjuta på något längre.

Och då – plötsligt – får vi ofta bränslet att göra det där tråkiga vi skjutit på så länge. Talesättet att någon “plötsligt får eld i baken” har aldrig känts mer passande :)

Jobba med din hjärna – inte mot den

Istället för att kämpa emot det här och försöka tvinga oss in i en mer strukturerad arbetsmetod som vi oftast inte kommer att klara av ändå, kan vi acceptera att vi fungerar så här – och använda det till vår fördel.

Vi kan åter igen tänka, ÄR det här en strategi/metod som skadar mig eller någon annan? Eller är det egentliga problemet att vi hela tiden slår på oss själva för att vi om och om igen hamnar i de här situationerna?

Här är vad som fungerar för mig:

1. Gilla läget. Om du alltid gör saker i sista stund – och det funkar – vad är egentligen problemet? Sluta känna skuld över något du i slutänden ändå får gjort. Att börja i tid och göra lite i taget kommer vi ALDRIG klara ändå. Det enda det tankesättet leder till är ökat självhat.

2. Gör plats för sista-minuten-arbetet. Vet du att du ändå kommer göra allt i slutspurten? Då är det bättre att du faktiskt blockar den tiden i kalendern istället för att “låtsas” som att du ska börja tidigare.

3. Lämna marginal för det oförutsedda. Även om du gör det mesta i sista stund, se till att ha 2–3 dagar innan deadline där du kan hantera eventuella problem – som teknikstrul, missade mejl eller en hjärna som bara vägrar starta upp.

4. Sluta fejka deadlines. Vi vet båda att det inte funkar. Om din hjärna inte tar det på allvar kommer du ändå inte göra det.

Är det egentligen ett problem?

Tänk så här: Om du klarar av att göra det du ska, i tid, även om det är motigt – varför skulle du behöva ändra på dig?

Det kanske inte är det mest harmoniska sättet att jobba på, men om det är det som funkar, vad är poängen med att kämpa emot det?

Så länge du vet hur du funkar och planerar utifrån det, så är kniven mot strupen inte ett problem.

Däremot, om du skjuter på saker så länge att du gång på gång misslyckas och missar deadlines – då behöver man jobba på en annan strategi!

Så istället för att kämpa emot din hjärna – se till att den jobbar för dig istället. Och framför allt: släpp skammen. Den hjälper ingen.

Introvert eller extrovert? Jag var 38 år när jag förstod vad det egentligen betyder

Jag var 38 år när jag lärde mig att introvert och extrovert inte handlar om att du antingen är ett socialt geni eller en enstöring som helst vill vara ensam.

I hela mitt liv har jag haft ett enormt behov av egentid. Av tystnad. Av att få vara ifred. Men det var inte förrän jag fick barn och familj som jag verkligen förstod hur starkt det här behovet var – och hur mycket det kunde skava mot bilden av hur man "ska" vara som mamma och partner.

Jag har haft extremt dåligt samvete över att ibland vilja stänga in mig i ett rum och bara vara själv. Att känna att min egen familj, de jag älskar mest av allt, ibland kan göra mig helt utmattad.

Får man säga det? Får man känna så?

När man egentligen borde vara tacksam och lycklig över allt man har?Jag har alltid trivts bäst i mindre sammanhang. En och en, där samtalen får djup och där både jag och den jag möter får ta plats på riktigt. Större grupper kan kännas överväldigande, som om allas röster tränger in samtidigt. Kanske har det med min ADHD-hjärna att göra – att det blir för många intryck på en gång, för mycket att bearbeta. För många parametrar att förhålla mig till.

Måndagar är heliga för mig. När resten av familjen är tillbaka på skola och jobb och hemmet är knäpptyst. Då andas jag ut.

Jag har funderat mycket på vad det där bottnar i. Vad det beror på att sociala sammanhang eller middagar kan göra mig helt dränerad, även när det är sammanhang jag faktiskt tycker om och vill vara i. Det är inte att jag ogillar att träffa människor – tvärtom, jag älskar att umgås, att skratta och ha djupa samtal. Men ändå, efter en middag med vänner, en dag full av möten eller en familjehelg med mycket prat och rörelse, känner jag mig ofta helt slut. Som om jag använt upp all min energi och behöver en paus från världen.

Jag har nog sett det som en svaghet eller stresskänslighet. Som att det är ett problem att jag blir trött av sociala situationer.

Men så hörde jag något häromdagen som fick mig att fundera.

Någon sa i förbifarten att introvert och extrovert egentligen inte handlar om hur social du är – utan om var du hämtar din energi.

Och plötsligt föll allt på plats.

Det har aldrig handlat om att jag inte tycker om människor. Det har aldrig varit ett tecken på att jag är osocial, avig eller att jag inte uppskattar de sammanhang jag är i. Det handlar helt enkelt om återhämtning. Om att förstå vad som fyller på energin och vad som tömmer den.

Och för mig är egentid inte ett lyxigt extrainslag i livet – det är en nödvändighet. Jag hämtar min energi när jag får stänga dörren om mig, vara i tystnad, ta en ensam promenad eller bara låta tankarna vandra fritt utan yttre brus. Det är inte en flykt från andra – det är en väg tillbaka till mig själv.

Hur återhämtar du dig?

Har du funderat på om du hämtar din energi i ensamhet eller i sociala sammanhang? Dela gärna dina tankar i kommentarerna. 💛

Varför håller jag en föreläsning om ADHD?

Jag har tänkt en hel del på hur det kan uppfattas utifrån.
Att jag i flera år har skapat innehåll kring inredning, inspiration och livsstil – och att jag i höstas dessutom höll en kurs om att starta eget företag.

Och nu, helt plötsligt, ska jag föreläsa om ADHD också?

Vad hände?

För mig känns det här egentligen inte som något helt nytt. Det känns snarare som en röd tråd som långsamt har blivit tydligare.

Jag är socionom i grunden och har tidigare arbetat med just de här frågorna – om människors livsvillkor, psykisk (o)hälsa och hur vi kan skapa bättre förutsättningar för oss själva.

På många sätt känns det som att jag bara återvänder till det jag alltid har brunnit för. Skillnaden är att jag nu också har ett helt nytt perspektiv – min egen diagnos, min egen erfarenhet, och en djupare förståelse för hur ADHD påverkar hela livet.

När jag fick min ADHD-diagnos föll allt på plats

För två år sedan fick jag min ADHD-diagnos.
Men egentligen har ADHD alltid varit en del av mig – jag visste bara inte att det var ADHD.

Jag visste bara att jag kände mig annorlunda.
Att min hjärna aldrig tystnade.
Att jag alltid gick all-in eller inte alls.
Att jag brann för vissa saker, men slet med andra.

Jag visste att jag aldrig kunde anpassa mig till ett ”vanligt jobb” utan att känna att jag kvävdes.
Att jag behövde skapa min egen väg – och att jag gjorde det, inte för att jag var så modig, utan för att jag var tvungen.

Jag trodde att det bara var min personlighet.
Tills jag insåg att det fanns en förklaring.

ADHD förklarar så mycket av mitt liv

När jag fick min diagnos föll pusselbitarna på plats.
Jag började förstå varför jag fungerar som jag gör.
Varför vissa saker känns så mycket svårare för mig än för andra – men också varför jag lyckats med det jag gjort.

Min ADHD har varit min största utmaning, men också min största drivkraft.

Och när jag insåg det, började en annan tanke gro:

Tänk om jag hade vetat detta tidigare?
Hur mycket lättare hade allt varit om jag hade förstått min hjärna tidigare i livet?

Och framför allt – tänk om fler kunde få den förståelsen, tidigare?

Därför håller jag den här föreläsningen

Jag är inte läkare, psykolog eller forskare.
Jag föreläser inte om ADHD för att jag har alla svar.

Men jag föreläser för att jag vet hur det känns att gå genom livet och inte förstå sig själv.

För att jag vet hur det är att:
✔ Tro att man bara är ”lat” när man egentligen har en hjärna som fungerar annorlunda.
✔ Ständigt pendla mellan hyperfokus och total utmattning.
✔ Kämpa med att få ihop livet, jobbet, familjen – och samtidigt känna att man aldrig riktigt passar in i mallen.

Och nu, när jag dessutom läser till ADHD-coach, har jag ännu mer kunskap att ge.
Jag har grävt djupt i forskningen, i strategierna och i hur vi faktiskt kan få våra hjärnor att funka bättre i en värld som inte alltid är byggd för oss.

Men något som slagit mig under min utbildning är hur bristfällig den verkliga kunskapen om ADHD är inom vården och psykiatrin.

Jag trodde att jag visste en del innan – men ju mer jag lär mig, desto mer frustrerad blir jag.

Vi har så mycket forskning som visar vad ADHD egentligen är, hur det påverkar hjärnan, kroppen och nervsystemet– men ändå är det så många som får höra:

• "Du kan inte ha ADHD, du har ju klarat skolan."

• "Du fungerar ju på jobbet, så du behöver ingen utredning."

• "ADHD är bara brist på dopamin."

💡 Det är så mycket mer än så.

Och det är just det jag vill lyfta i föreläsningen.
Jag vill ge en djupare förståelse, men också konkreta strategier för att hantera vardagen.

Den här föreläsningen är för dig som:
🔹 Har ADHD eller misstänker att du har det.
🔹 Vill förstå varför din hjärna fungerar som den gör.
🔹 Vill ha konkreta strategier för att hantera vardagen – och kanske till och med lära dig att se din ADHD som en styrka.

Jag delar min egen resa, men också forskning, fakta och strategier.
För att du inte ska behöva lägga lika många år som jag på att försöka förstå dig själv.

Vill du vara med?

📅 Föreläsning: ADHD – Förstå diagnosen och hitta strategier som fungerar
📍 Online via Zoom – du kan vara med live eller se inspelningen i efterhand.
🕖 15 januari kl. 18:30–21:00
🎟 Pris: 299 kr
👉 Anmäl dig här

Jag ser så mycket fram emot att få dela detta med dig. 💛

/Emelie

ADHD-hjärnan och mörkret – en dålig kombination

Det händer varje år. Hösten börjar som en vacker, krispig omfamning, men sakta smyger mörkret sig på. Dagarna blir kortare, ljuset svagare, och någonstans i november känns det som att solen glömt bort oss helt.

Jag har alltid känt av det där mörkret extra mycket. Det är som om min hjärna går in i viloläge. Motivationen sjunker, tröttheten ökar, och plötsligt känns allt lite segare. Jag frågade min mamma och syster när jag var på Gotland om inte de också kände av bristen på energi och ork nu när soltimmarna är så få, men de menade att de inte alls kände igen sig. Att de kunde njuta av de lata dagarna det innebar att skrota runt i pyjamas utan måsten. Jag stod där med öppen mun och gapade. HUR kan det vara så?

Men. Jag vet att jag inte är ensam – många, både med och utan ADHD, är extra känsliga för bristen på solljus, och det finns faktiskt en vetenskaplig förklaring till det.

Solljus och hjärnan

Solljus spelar en avgörande roll för vår dygnsrytm och energinivå. Det styr vår produktion av melatonin (sömnhormonet) och serotonin (må-bra-hormonet). När vi får för lite ljus sjunker serotoninet, och vi kan känna oss tröttare, nedstämda och håglösa. Och för oss med ADHD, som redan har en hjärna som brottas med att reglera dopamin och serotonin, kan det bli extra kännbart.

Det finns också forskning som pekar på att solljus tidigt på dagen – helst innan klockan 10 eller 11 – är avgörande för att hålla dygnsrytmen i balans. När vi går upp tidigt och får morgonljuset hjälper det kroppen att förstå när den ska vara pigg och när det är dags att varva ner. Men om dygnet vänds, som det ofta gör under ledigheter, kan det bli ännu svårare att komma ur den sega dimman. Och för mig blir det en riktig utmaning. Rutiner hjälper mig att hålla igång, men när de sätts på ända, när jag sover längre och ljuset missas, känns det som att jag tappar fotfästet.

Trötthet som stress

Det är en märklig paradox – att vara trött men samtidigt känna en inre rastlöshet och oro. För mig är trötthet och orkeslöshet direkt kopplat till ångest. När jag känner mig låg energimässigt börjar också min hjärna spela upp katastrofscenarion. Känslan av trötthet är en känsla av att jag inte kan lita på mig själv riktigt, som att jag inte kan springa ifrån vargen om den kommer. Med kunskapen om att våra hjärnor inte utvecklats sen jägar- samlartiden är det ju inte så konstigt. När energinivån sjunker uppfattar förmodligen min hjärna det som en fara. Tänk dig min hjärna under “livet på savannen”. Kan det vara så att jag med min ADHD-hjärna var menad att vara mer på alerten? Att höra allt, se allt, känna allt var min uppgift? Det skulle ju förklara obehaget jag känner när min hjärna går ner i dvala. Det har kanske historiskt inneburit en risk för livet, för både mig och min flock? Så när en neurotypisk kanske bara känner sig lite seg, upplever jag det som en inre kris.

För personer med ADHD, eller de som är extra känsliga för energiförändringar, kan en sänkning av energinivåerna alltså trigga en stressreaktion i kroppen, vilket leder till ökad kortisolproduktion. Samtidigt sjunker dopaminet eftersom vi ska lunka runt i raggsockor och inget dopamintriggande händer, och den här obalansen kan skapa ökad ångest, rastlöshet och svårigheter att slappna av.

För mig blir det en ond cirkel: ju tröttare jag är, desto mer stressad och orolig känner jag mig. Det blir ett slags mentalt "allt eller inget". Antingen är jag igång och på väg någonstans, eller så känns det som att jag tappar fotfästet. Det där med att lägga energin på en “lagom”-nivå som neurotypiska kan, den förmågan saknar jag. Om jag ger upp och låter tröttheten ta plats, kan jag inte heller snabbt växla om när barnen plötsligt vill leka eller behöver min hjälp. Har jag väl tagit foten från gasen, känns startsträckan att komma tillbaka i rätt tempo milslång. Att pendla mellan energinivåerna är så sjukt svårt för mig, och det gör att ledigheter, där rutiner ruckas, kan bli extra utmanande.

Så vad gör man?

You tell me. Det jag har lärt mig hittills – och läxan jag tar med mig från det här jullovet – är att jag måste vara extra noga med rutiner, allra helst under den mörka perioden, och att jag behöver hålla fast vid dem även under ledighet. Jag behöver dagsljus, och jag behöver få det tidigt på dagen. Jag kan alltså inte sova till kl 10 som andra, för då missar jag det viktiga morgonljuset. Jag behöver rörelse, även när jag inte känner för det. Och jag behöver hålla fast vid rutiner – inte för att jag älskar dem, utan för att jag vet att jag mår så mycket bättre av dem. Det här är lika lätt sagt som svårt att få gjort när man lever med andra som också vänder på dygnet..

Men. Framåt ska jag försöka påminna mig själv om detta: Ljuset är viktigare än det känns i stunden. Att hålla fast vid mina rutiner är viktigare än det känns i stunden. För jag vet att om jag släpper allt, så blir det bara svårare att ta sig upp igen.

Känner du igen dig? Hur hanterar du mörkret och ledigheten?

Att leva med en ADHD-hjärna och fylla på Dopamin

En central aspekt av ADHD handlar om hjärnans låga nivåer av signalsubstansen dopamin. Vi är inte bara “låga” på dopamin, våra receptorer hör också signalsubstansen sämre vilket gör att vi behöver mer för att få samma effekt som andra. Vi är alla olika, men för mig är kunskap makt och att förstå hur just min hjärna fungerar ger mig möjlighet att skapa ett liv där den verkligen kommer till sin rätt.

Jag tror att vi med ADHD har lägre dopaminnivåer av en anledning. Jag tror inte att vi är defekta. Anders Hansen beskriver i sin bok Fördel ADHD hur våra hjärnor var en ovärderlig tillgång under jägar-samlartiden. Då levde vi i en miljö där förmågan att snabbt reagera, vara nyfikna och ständigt hitta nya lösningar var avgörande för överlevnad.

Vi vet att våra hjärnor ser exakt likadana ut nu som då – medan vår miljö har förändrats enormt, särskilt under de senaste 100 åren. Vi har gått från ett liv präglat av ständig rörelse, jakt och anpassning till en värld som domineras av stillasittande, fasta strukturer och förutsägbarhet. Den här snabba förändringen har slagit extra hårt mot hjärnor som våra, som är designade för en annan sorts verklighet.

Dopamin och vardagens uppförsbacke

Dopamin är den signalsubstans som styr vår koncentration, motivation och viljestyrka. Tänk dig att vakna på morgonen utan någon naturlig motivation att gå upp, göra dig klar och genomföra dagen. Neurotypiska personer kan också känna av en viss brist på motivation, men de startar ofta dagen med en "halvfull dopamintank", vilket gör att de enklare kan ta sig över dagens första hinder.

För oss med ADHD är det annorlunda. När vi vaknar är vår "dopamintank" ofta tom, och att ta sig an dagen – särskilt om den inte innehåller något roligt – kan kännas som en enorm uppförsbacke.

Min Dopaminlista

För att överleva med den här hjärnan behöver vi fylla på vårt dopamin – ofta och mycket. Vi är alla olika, och även om vissa aktiviteter är universella dopaminhöjare (som fysisk aktivitet) är många andra individuella. Vissa går igång på snabba och farliga aktiviteter, medan andra tankar dopamin genom kreativa och utvecklande projekt.

Jag lutar mer åt det sistnämnda. Så om du också har en ADHD-hjärna, gör din egen Dopaminlista!

Här kommer min som inspiration:

Dopaminhöjare i min vardag

Fysisk aktivitet och rörelse

• Träna, promenera eller springa.

• Utforska en ny vandringsled eller spring på en plats du inte varit förut.

• Dansa till din favoritmusik.

Inredning och organisering

• Inred eller organisera en plats i hemmet.

• Gå igenom och organisera en låda, garderob eller skåp – och njut av resultatet!

• Måla om en möbel eller vägg för att ge rummet en ny känsla.

• Skapa en moodboard (fysiskt eller digitalt) för nästa inredningsprojekt.

Kreativa projekt och skapande

• Fotografera eller redigera bilder.

• Skriv ett blogginlägg om något du är nyfiken på just nu.

• DIY-projekt, som att bygga eller sy något.

• Testa en ny hobby, som keramik, målning eller att lära dig spela ett instrument.

• Skapa en moodboard för olika outfits.

Utforskande och inspiration

• Gå på loppis.

• Planera ett framtida projekt: Det kan vara en kurs, föreläsning, resa eller fest.

• Lär dig något nytt eller utveckla ett område du är intresserad av men kan bli bättre på.

• Gå på stand-up och få ett gott skratt.

• Sätt upp mål och drömmar på en vision board – visualisera framtiden.

Personlig utveckling och växande

• Lyssna på en inspirerande podd eller ljudbok.

• Delta i en kreativ workshop eller kurs.

• Börja med en "comfort zone challenge" – gör något varje vecka som känns lite läskigt men utvecklande.

• Hjälp någon annan och känn glädjen av att bidra.

Dopaminlistor som den här hjälper mig att navigera vardagen med en ADHD-hjärna. Kanske kan den inspirera dig att skapa din egen – en lista fylld av aktiviteter som tankar dig med dopamin och hjälper dig att må bättre.

Vilka aktiviteter får dig att må bättre och fylla på din dopamintank? Dela gärna dina bästa tips i kommentarsfältet – kanske kan vi inspirera varandra!

Vill du lära dig mer om ADHD? Anmäl dig till min föreläsning den 15 januari! Du kan läsa mer om den här