Kniven mot strupen – en strategi, inte ett problem
Att göra saker i sista sekunden – är det egentligen så dåligt?
Vi har fått lära oss att prokrastinering är en last. Något vi måste jobba bort för att bli mer produktiva, mindre stressade, mer strukturerade. Men vad händer om vi istället för att kämpa emot det accepterar att vi funkar så här – och börjar använda prokrastinering som en strategi istället?
Mitt pass, bank-ID och den sista-sekunden-strategin
Jag insåg det här igen när jag (äntligen) var på väg för att hämta ut mitt pass.
Det har varit klart i flera veckor. Och anledningen till att jag ens skaffade ett nytt pass var för att mitt bank-ID höll på att gå ut. Jag har vetat om det här länge – varje gång jag loggat in i banken har jag fått en liten påminnelse:
"Ditt bank-ID går snart ut, dags att uppdatera!"
Och varje gång har jag tänkt: Jaja, jag gör det sen.
Tills idag.
Först när mitt bank-ID faktiskt slutade fungera blev det på riktigt. Då fanns det inget utrymme för velande eller planering – det var bara att göra det. Det var fortfarande motigt. Som att allt i min kropp skrek “neeeej”. Men jag gjorde det ändå.
Sista minuten – den enda minuten vi har?
För mig, och många andra, handlar det här om hur hjärnan fungerar.
Det är inte att jag inte vill göra saker i tid. Det är att jag inte har dopaminet (drivmedlet) jag behöver för att utföra det.
Men en annan sak som ökar dopamin är rädsla. Och det är därför många av oss med ADHD får en skjuts av dopamin när vi inser att vi inte längre KAN skjuta på något längre.
Och då – plötsligt – får vi ofta bränslet att göra det där tråkiga vi skjutit på så länge. Talesättet att någon “plötsligt får eld i baken” har aldrig känts mer passande :)
Jobba med din hjärna – inte mot den
Istället för att kämpa emot det här och försöka tvinga oss in i en mer strukturerad arbetsmetod som vi oftast inte kommer att klara av ändå, kan vi acceptera att vi fungerar så här – och använda det till vår fördel.
Vi kan åter igen tänka, ÄR det här en strategi/metod som skadar mig eller någon annan? Eller är det egentliga problemet att vi hela tiden slår på oss själva för att vi om och om igen hamnar i de här situationerna?
Här är vad som fungerar för mig:
Gilla läget. Om du alltid gör saker i sista stund – och det funkar – vad är egentligen problemet? Sluta känna skuld över något du i slutänden ändå får gjort. Att börja i tid och göra lite i taget kommer vi ALDRIG klara ändå. Det enda det tankesättet leder till är ökat självhat.
Gör plats för sista-minuten-arbetet. Vet du att du ändå kommer göra allt i slutspurten? Då är det bättre att du faktiskt blockar den tiden i kalendern istället för att “låtsas” som att du ska börja tidigare.
Lämna marginal för det oförutsedda. Även om du gör det mesta i sista stund, se till att ha 2–3 dagar innan deadline där du kan hantera eventuella problem – som teknikstrul, missade mejl eller en hjärna som bara vägrar starta upp.
Sluta fejka deadlines. Vi vet båda att det inte funkar. Om din hjärna inte tar det på allvar kommer du ändå inte göra det.
Är det egentligen ett problem?
Tänk så här: Om du klarar av att göra det du ska, i tid, även om det är motigt – varför skulle du behöva ändra på dig?
Det kanske inte är det mest harmoniska sättet att jobba på, men om det är det som funkar, vad är poängen med att kämpa emot det?
Så länge du vet hur du funkar och planerar utifrån det, så är kniven mot strupen inte ett problem.
Däremot, om du skjuter på saker så länge att du gång på gång misslyckas och missar deadlines – då behöver man jobba på en annan strategi!
Så istället för att kämpa emot din hjärna – se till att den jobbar för dig istället. Och framför allt: släpp skammen. Den hjälper ingen.