När kunskapen brister – ADHD hos flickor och den osynliga kampen

Igår kväll lyssnade jag på ett av Sveriges Radios största psykologiprogram för föräldrar. Temat var ADHD hos flickor – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, både som mamma och som person med egen erfarenhet.

Jag hade höga förväntningar. Äntligen skulle man prata om just flickors ADHD! Men ju mer jag lyssnade, desto mer växte frustrationen.

För gång på gång missade man det viktigaste. Det mest grundläggande.

Här satt några av landets främsta psykologer och svarade på frågor från oroliga föräldrar – men istället för förklaringar fick föräldrarna vaga svar som osynliggjorde både deras barns svårigheter och deras egen oro.

Tre samtal fastnade särskilt hos mig:

Exempel 1 – Flickan som inte kan sitta still

En mamma hörde av sig och berättade om sin åttaåriga dotter med ADHD. Dottern hade själv ställt den mest centrala frågan av alla:

"Vad exakt är det med ADHD som gör att jag inte kan sitta still?"

Vilket fantastiskt tillfälle att ge barnet – och mamman – en förklaring. Något som kan minska känslan av skam och annorlundahet.

Men svaret blev undvikande. Psykologen menade att det inte var någon idé att gå in på varför, eftersom det kan “förändras om några år”. Istället föreslog han att man kan konstatera att flickan har svårt att sitta still, och jämförde det med att vissa är bra på att sjunga och andra inte.

Att normalisera ett barns svårigheter är i sig inget fel. Men att inte ge någon förklaring alls till ett barn som efterfrågar det– det tycker jag är ett svek.

För det finns en anledning.

Det handlar inte om vilja, uppfostran eller "personliga egenskaper". Det handlar om hur hjärnan är konstruerad. Om signalsubstanser som dopamin och noradrenalin som fungerar annorlunda. Om hur de delar av hjärnan som reglerar impulser, motorik och fokus utvecklas i en annan takt.

Vi vet idag att frontalloben – den del av hjärnan som styr uppmärksamhet, impulskontroll och förmågan att bromsa sitt beteende – mognar långsammare hos barn med ADHD. Hos ett barn på åtta år kan den förseningen motsvara upp till 30 % i mognad. När du ställer krav på en åttaåring med ADHD att sitta still och hålla fokus, ställer du alltså i praktiken krav som passar en fem- eller sexårings hjärna.

Det är inte en fråga om karaktär. Det är biologi.

Och det är inte konstigt att flickan undrar varför hon inte fungerar som sina kompisar.

Det hon borde ha fått höra är:

"Du har svårt att sitta still för att din hjärna fungerar på ett lite annorlunda sätt. Du är inte fel – du är byggd för att röra på dig, utforska, skapa och tänka fritt. Det är vårt jobb som vuxna att hjälpa dig hitta sätt att få din unika hjärna att må bra i den här världen."

Dessutom finns det en historisk aspekt som ofta glöms bort: Våra hjärnor är inte skapta för att sitta still. ADHD-hjärnan är den som ifrågasatte, upptäckte nya jaktmarker och inte nöjde sig med att följa strömmen. Men samhället har förändrats. Idag förväntas alla hjärnor passa in i samma fyrkantiga mall. Och när vissa av oss inte gör det, tror vi att vi är fel.

Exempel 2 – Flickan som är ojämn

En annan mamma ringde in och beskrev sin elvaåriga dotter som lätt blir ångestfylld av förändringar. Hon berättade också att dottern är väldigt "ojämn" – ibland som ett litet barn, ibland ovanligt mogen.

Psykologens svar? Att man får möta henne där hon är, precis som med vilken "pre-teen" som helst.

Men här hade man ju världens chans att förklara exakt hur flickor med ADHD i tonåren skiljer sig från flickor utan ADHD.

Den sena mognaden av frontalloben hos många med ADHD gör att vi ofta är otroligt kloka och insiktsfulla i ena stunden – och nästa stund agerar som betydligt yngre barn. Det är inte "alla barn" som fungerar så här och det här är en av anledningarna till att just tonårsperioden kan vara EXTRA svår för just flickor med ADHD.

Att förminska detta som något "alla tonårsbarn gör" är inte bara fel – det gör att föräldrar som söker svar lämnas utan förklaringar och känner sig ensamma med sin oro och frustration.

Exempel 3 – Flickan som kraschar hemma

En tredje mamma beskrev sin sexåriga dotter. Flickan presterade bra i skolan – men när hon kom hem bröt hon ihop. Hon var ledsen, orolig och helt slut. Ett mönster som pågått ända sedan förskolan.

Mamman var orolig och önskade göra en ADHD-utredning, men skolans svar var: "Vi ser inga problem."

Och psykologens råd?
Att vänta in skolan. För "förr eller senare kommer problemen att visa sig även i där."

För mig är det här det största sveket.

Vi vet att flickor med ADHD ofta är mästare på att maskera sina svårigheter i skolan. De kämpar, anpassar sig, håller ihop – tills de kommer hem, till tryggheten, och kraschar. Det är först där, bakom stängda dörrar, som deras verkliga kamp blir synlig.

Att säga till en förälder att "vänta in skolan" – på bekostnad av barnets välmående – är att fortsätta missförstå flickors ADHD-problematik.

Det är precis så här flickor med ADHD faller mellan stolarna.
Det är så de går igenom hela sin skolgång utan att någon ser.
Tills det är för sent – och kraschen kommer i form av utmattning, ångest eller depression i tonåren eller vuxen ålder.

När ett barn kraschar hemma, då är det redan för mycket.

Då behöver vi inte vänta in skolan – vi behöver lyssna på barnet. Lyssna på föräldern. Och agera.

ADHD hos flickor – den osynliga kampen

Det som gjorde mest ont när jag lyssnade var inte bara bristen på svar – utan bristen på kunskap.

Inte bara om hur ADHD hos flickor kan uttrycka sig, utan om vad ADHD faktiskt är. Om hur hjärnan fungerar annorlunda. Om den senare mognaden av frontalloben – den del som styr impulskontroll, planering och uppmärksamhet. Om hur nivåerna av dopamin ofta är lägre, vilket påverkar energi, fokus och motivation. Om ett läckande thalamus som gör det svårare att filtrera och sortera intryck.

När vuxenvärlden inte kan förklara det här – hur ska då barnen kunna förstå sig själva? Hur ska föräldrarna kunna stötta?

Vi måste bli bättre. Vi måste sluta tro att barn som anstränger sig till bristningsgränsen inte behöver hjälp bara för att de klarar av skoldagen. Vi måste sluta osynliggöra flickor som faller samman först när ingen ser.

Och framför allt:
Vi behöver ge både barn och föräldrar den kunskap de förtjänar.
För först när vi förstår – kan vi också börja göra skillnad.