🌿 Måndagsreflektion – Om att våga vila i tröttheten

Det är måndag och jag känner mig… trött. Det är inte den där tröttheten som går över med en kopp kaffe eller en promenad i vårsolen, utan en djupare trötthet. En nästan förlamande sådan.

Tidigare brukade jag bli rädd när den här känslan kom. Trötthet har skrämt mig.

Den har kommit med en känsla av svaghet. En oro över att inte orka, inte hinna, inte vara "på hugget". Nästan som om det funnits något livsfarligt i att inte vara klar i huvudet – som om det vore farligt att sakta ner.
Kanske är det en stenålders-hjärne-tanke som lever kvar. För när man tänker efter, så var det ju faktiskt livsfarligt för våra förfäder att inte vara alerta, att slappna av när farorna lurade. Och kanske är det därför den där oron kryper in varje gång hjärnan vill vila.

Jag har fått ångest av att känna mig låg på energi. Börjat analysera, leta fel, försökt hitta lösningar.
Varför är jag trött? Håller jag på att bli sjuk? Är något fel? Hur ska jag bli pigg igen?
Det har varit som att tröttheten blivit ett hot – något som måste lösas snabbt innan jag tappar kontrollen.

Men med tiden, med mognad, med nyfikenhet på hur jag själv fungerar, har jag börjat lära mig något annat.
Att tröttheten inte är min fiende.
Att den inte måste analyseras sönder.
Att jag inte alltid behöver hitta svaret.

När jag är trött, behöver jag vila.
Så enkelt, och ändå så svårt att acceptera.

Så den här veckan bär jag med mig just det.
Att det är okej att vara trött.
Att det inte spelar så stor roll varför.
Att jag inte behöver kämpa emot.
Att vila inte är ett hot, utan en handling av omtanke om mig själv.

För kreativiteten, energin och orken föds inte i kampen – de föds i mellanrummen. I stillheten. I pauserna när vi tillåter oss att andas.

✨
Vad bär du med dig in i den här veckan?
Kanske samma som jag. Kanske något helt annat.
Lämna gärna en liten tanke i kommentarsfältet, jag läser alltid.