"Från oförståelse till insikt – därför vill jag dela min kunskap om ADHD"

Den 15 januari håller jag min första föreläsning om ADHD. Pirrigt? Ja, lite. Men mest känns det otroligt häftigt.

För två år sedan satt jag i väntrummet på vårdcentralen med en enda tanke snurrande i huvudet: Jag vill utreda om jag har ADHD.

Jag hade tur. Min läkare gjorde precis det hon skulle – ifrågasatte inte, bortförklarade inte, utan gav mig de formulär som behövdes. Någon månad senare var min remiss skickad till psykiatrin. Efter en förutredning blev det en fullständig utredning, och några månader senare hade jag min diagnos.

Men för många ser verkligheten annorlunda ut. Vägen till en utredning varierar stort beroende på var i landet man bor. Det finns människor som i hela sitt liv har kämpat för att få vardagen att fungera, som har hittat sätt att hålla ihop sitt liv genom ren och skär vilja, men som ändå inte når hela vägen. Många av dem får höra att de klarar sig "tillräckligt bra" – att de har ett jobb, en fungerande vardag, och därför inte prioriteras. Men vad betyder egentligen "tillräckligt bra"?

Att man lyckas hålla huvudet över ytan betyder inte att man inte kämpar varje dag för att inte drunkna. Att man klarar av att arbeta betyder inte att det sker utan en enorm ansträngning och ett högt pris i form av mental utmattning. Och att man har en fungerande fasad betyder inte att man mår bra på insidan.

Jag både förstår och ifrågasätter den prioriteringen. Självklart ska vården först och främst hjälpa dem som har det allra svårast – men problemet är att man ofta missar kostnaderna av att ignorera de mindre akuta fallen. De som ännu inte kraschat, men som rör sig i en riktning där de förr eller senare gör det.

För varje person som går obehandlad riskerar samhället att betala priset längre fram – i form av långtidssjukskrivningar, utmattning, depressioner, förtidspensioneringar och självmord. Att skjuta upp hjälp kostar. Inte bara i pengar, utan i människors livskvalitet.

Med det sagt tror jag ändå inte att alla med en ADHD-hjärna nödvändigtvis behöver en utredning. Man kan komma otroligt långt med kunskap. Problemet idag är att det ofta blir allt eller inget – antingen får du en utredning, eller så får du ingen hjälp alls. Men så svartvitt borde det ju inte behöva vara.

Kunskap är minst lika viktig. Att förstå hur vår hjärna fungerar, att lära oss strategier som passar just oss, att skapa rutiner som hjälper snarare än stjälper, och att hitta sätt att leva i samklang med vår energi istället för att ständigt kämpa emot den. För många kan insikter och rätt verktyg vara det som gör hela skillnaden – långt innan en diagnos ens är på bordet.

Jag är övertygad om att vår specifika hjärna fyller en funktion. ADHD är inte en brist – det är en annan sorts styrka. Vi är kreativa, impulsiva, passionerade och drivna på sätt som kan komplettera det neurotypiska sättet att tänka. Och jag tror att om vi krokar arm och lär oss av varandra, så kan vi komma långt – tillsammans.

Jag tror också att många av de problem man upplever kring ADHD inte är ADHD-hjärnan i sig utan kommer av hur man har blivit bemött under sin uppväxt. Om man växt upp omgiven av suckar, utskällningar, himlande ögon och konstant oförståelse är det väl inte konstigt om man börjar tro att det är något fel på en. Att man är för mycket, för rörig, för glömsk, för lat. Att det är ens egen oförmåga som gör livet så kämpigt, snarare än att omgivningen saknat förståelse för hur ens hjärna fungerar.

Många av de problem som människor med ADHD kämpar med handlar egentligen inte om själva diagnosen – utan om de sår som uppstått genom år av missförstånd, kritik och känslan av att inte passa in. Om man från tidig ålder får höra att man borde skärpa sig, ta sig i kragen, bara försöka lite hårdare så börjar man till slut tro att det är sant.

Men det är det inte.

ADHD i sig innebär inte nödvändigtvis lidande. Det är inte en brist, utan en annan typ av hjärna – en hjärna som fungerar bäst när den får rätt förutsättningar. Problemet är att många aldrig fått chansen att förstå sig själva, eftersom de har spenderat hela sitt liv med att försöka pressa in sig i ett system som inte är byggt för dem.

Om man istället hade fått växa upp med förståelse, nyfikenhet och stöd – om någon hade hjälpt en att hitta strategier istället för att bara peka ut ens svårigheter – hur annorlunda hade livet sett ut då?

Det här är en av anledningarna till att jag vill hålla föreläsningar om ADHD. För att bryta den här cirkeln av missförstånd och skuld. För att fler ska förstå att de inte är lata, slarviga eller hopplösa – de har bara aldrig fått lära sig hur deras egen hjärna faktiskt fungerar.

Och den kunskapen kan förändra allt.

Jag skulle bli så glad om du ville vara med på min föreläsning den 15 januari och hjälpa mig sprida kunskap om ADHD.

🗓 Datum: 15 januari
🕖 Tid: 18.30–21.00 (inkl. 10 min paus)
💻 Plats: Online via Zoom
💰 Investering: 299 kr för två och en halv timme fullmatad med insikter, praktiska råd och personlig reflektion.

Anmäl dig HÄR

Föregående
Föregående

Varför håller jag en föreläsning om ADHD?

Nästa
Nästa

ADHD-hjärnan och mörkret – en dålig kombination