Vikten av återhämtning

Ännu en dag där solen kikade fram mellan molnen och fyllde mitt sinne med ny energi. Igår skrev jag på Instagram och nästan ursäktade mig för att jag ens lyfte vädret som ett ämne att prata om. Det finns väl inget vi svenskar är mer enade kring och pratar så mycket om som vädret? Det känns som en sån klyscha på något vis samtidigt som det antagligen finns en anledning att ämnet får tar så stort utrymme i våra liv. Solen ger energi, helt klart.

Apropå energi så har min varit otroligt låg de senaste veckorna, precis som jag skrivit om tidigare. Jag trodde nog att det var en tillfällig vintertrötthet men när mitt mående eskalerade i början på förra veckan med yrsel och kraftlöshet i ben, armar och händer som avslutades i en panikångestattack när jag stod och lagade mat i tisdags kväll ringde en stark varningsklocka inom mig. Jag har varit alldeles för hård mot mig själv och pressat mig för hårt. Det i kombination med att jag inte tagit hand om mig själv ordentligt med motion, mat, sömn och återhämtning gjorde nog att kroppen sa ifrån.

Min kropp är kanske extra känslig på det viset eller så är den precis som den ska vara. Den behöver rutiner, återhämtning och vila. Min hjärna snurrar konstant och det är väldigt svårt att skilja på jobb och fritid för mig just nu. Jag hämtar till exempel gärna barnen tidigare för att sen sitta och jobba på kvällen, ofta hinner jag inte träna. Bara en sådan sak som att det första och sista jag gör innan jag somnar eller vaknar är att scrolla igenom mitt Instagramflöde? Både för att kolla av läget rent generellt men också för att kolla engagemang och statistik på det jag gjort under dagen. Instagram är på många sätt en inspirerande och positiv plattform men det är också en plats där man blir värderad och betygsatt. Man får snabb bekräftelse när man gör något bra men det är också lätt att klanka ner på sig själv när det går sämre. Är det då ett bra sätt att börja och avsluta dagen där inne? Nej, såklart inte.

Mitt mående har såklart inte med Instagram per se att göra, men det där instinktiva Instagramscrollandet i tid och otid är ett så uppenbart exempel på hur hjärnan aldrig får vila och ett exempel som jag tror att många kan känna igen sig i.

Jag har haft panikångestattacker och haft utmattningssymptom en gång tidigare (för mer än 10 år sen) och på grund av det kände jag igen de smygande symptomen - men jag blev ändå överrumplad. Jag kände inte att det var på väg. Jag har ju precis haft en skön julledighet och jag har absolut inte jobbat ihjäl mig utan verkligen tagit en paus från allt! Men jag vet ju innerst inne att det inte är så utmattning fungerar. Jag har haft ett utmanande år och pressen på mig ÄR stor. Inte minst den press jag sätter på mig själv. Jag har nog bara inte förstått det eller lyckats formulera det för mig själv.

Så nu står promenader i tystnad på schemat. Och mobilfritt på mornar och kvällar. Hjärnan behöver återhämta sig och jag behöver tid att låta tankarna få spelrum. Och så ska jag se till att träffa andra kollegor minst en gång i veckan för att bolla hela den här frilans-prylen. Jag älskar verkligen att fota, styla, podda, skapa innehåll och ja - allt det där jag gör. Men det är otroligt lätt att hamna i en fälla där man jämför sig med andra och är för hård mot sig själv. Och där vill man inte vara. Där får man inte vara.

Det är ingen fara med mig just eftersom jag förstod och tog det här varningstecknet på allvar och jag mår redan mycket mycket bättre. Men jag vill ändå dela det med er för att jag vet att det är så vanligt och att allt blir så mycket enklare om vi pratar om det, än om vi bara håller det för oss själva.

Det finns ingen som du.

Kram