Ebba.

Den 17 december 2023 somnade du in för gott. Du lämnade oss här på jorden, och med dig försvann en bit av mig. En bit av oss alla som älskar dig.

Det är fortfarande svårt att förstå hur livet kan vara så grymt, så orättvist och så mörkt.

Din historia – de 2,5 åren som sjuk – är som hämtad ur en film. En sådan där film som får oss att gråta floder och sedan krama om våra barn lite extra hårt när de somnat. Men din historia är ingen film. Din historia är verklighet.

Jag minns hur du berättade att du ofta vaknade på morgonen och hoppades att allt bara var en mardröm. Den känslan kan nog de flesta av oss relatera till – lättnaden som sköljer över en när man inser att det hemska man upplevt under natten bara var en dröm. Men för dig kom aldrig den lättnaden. Din mardröm var verklighet. Varje morgon. Varje dag. I 2,5 år.

"Jag tänker bara på barnen," sa du gång på gång med en röst som då brast. Dina barn var ditt allt. Och som du älskade dem.

De sista två månaderna på jorden visste du att du skulle dö. Hur det är att leva med den vissheten är för mig omöjligt att föreställa sig. Prognosen var dålig redan från början – trippelnegativ bröstcancer – men hoppet fanns där. Ibland svagt, men alltid levande. Hoppet om tid. Om att forskningen skulle hinna ifatt. Om att bromsmedicinerna skulle bli bättre.

Men så kom det där beskedet. Beskedet om ytterligare spridning. Jag tror att du innerst inne visste att det skulle komma, men du kämpade ändå. Din kropp var så svag nu, bruten av cellgifter och sjukdom. Till slut gick det inte längre. Din kropp orkade inte mer. Mörkret kom. Det svarta hålet av ångest blev din verklighet.

Jag kommer aldrig att glömma sista gången jag var hos dig. Hur du såg på mig med uppgivna, tårfyllda ögon och sa: "Det var såhär mitt liv blev." De orden skar rakt igenom mig. Du hade gett upp. Förlikat dig med det ofattbara. Orden bar på så mycket sorg, men också en stilla skärva av acceptans.

Att stå bredvid, utan att kunna trösta eller ge hopp, är en smärta som bara den som varit där kan förstå. Men du, trots allt, valde att leva fullt ut varje dag – även när dina dagar gick att räkna på händerna. Och du skrattade ända in i slutet. För det var sån du var. Stark. Modig. Full av liv.

Den 17 december var du färdig. Du hade sagt allt du ville säga, pratat med alla du behövde prata med och ordnat allt som behövde ordnas. Du kunde nu släppa taget om livet.

Ebba, du har lärt mig så mycket. Du har lärt mig att det är okej att livet är utmattande och svårt, även när man är tacksam för det. Att tacksamhet och trötthet kan finnas sida vid sida. Allt måste inte vara enkelt eller lyckligt för att vara värt att uppskattas. Livet är allt: trotsiga barn, sömnlösa nätter och små kroppar som vägrar samarbeta. Man kan vara tacksam och ändå vara alldeles, alldeles slut.

Du har också lärt mig att vi inte vet något om morgondagen. Att livet är skört, oförutsägbart och långt ifrån självklart. Det betyder naturligtvis att vi ska bli bättre på att vara i stunden och känna tacksamhet för det lilla. Att vi inte ska skjuta drömmar på framtiden och att vi ska värna om och vårda våra relationer. Men vi får inte glömma att våra minnen, ögonblicken vi lever i och drömmarna vi bär om framtiden är precis lika viktiga.

Det här året har varit så otroligt svårt. Sorgen har gått från att vara outhärdlig till att bli en del av mig. En del av vardagen. Jag tänker på dig varje dag, Ebba. Jag känner dig nära, som om du är här på något sätt.

Jag lovade dig att finnas för dina barn, och inget har varit enklare eller känts mer självklart. Inget får mig att känna mig så nära dig som när jag är med dem. Du har skapat två helt fantastiska tjejer – starka, underbara och fulla av liv, precis som du.

Din kärlek lever kvar i dem. Alltid.

Saknaden och tomheten du lämnat efter dig är obeskrivlig