Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.

Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker ni när ni läser det här?

Sensommar i trädgården

Precis när det kändes som att sommaren sjöng på sista versen verkar den komma tillbaka. Jag som börjat ställa in mig på höst.. Jaja, nu är det bara att njuta av några varma dagar!

Förra helgen satte jag barnen i jobb. De fick 20 kr per full kompostpåse med rutten fallfrukt och det slutade med att de fyllde 5 påsar var. Några av de fina äpplena la jag i den här stora träskålen. De är ju så vackra!

I början av sommaren fick jag ett par tomatplantor av min snälla granne. Jag brukar inte odla grönsaker då vi är bortresta så länge på sommaren och inte riktigt kan ta hand om dem. Så de här stackars tomatplantorna blev omplanterade alldeles för sent och är därför väldigt sena i sin mognad.

Jag är dock så fascinerad över dessa tomater som kämpar på men undrar också hur lång tid det kommer ta tills de mognar? Fråga mig inte varför prislappen hänger kvar på den ena korgkrukan. Den är inte ens ny :)

En favorit i trädgården och som äntligen börjar bli sådär stor som jag drömt om är klematisen som klättrar över pergolan här. Det är en “Summer Snow”. Tänk att en liten planta kan täcka en hel pergola! Otroligt!

Förra året “glömde” jag ta hand om min otroliga Hortensia som jag hade här på altanen så i år köpte jag en ny. Just nu är jag SÅ motiverad att få dem att överleva och jag hoppas verkligen att det håller i sig. Dock så vill jag minnas att jag var minst lika motiverad förra året vid den här tiden men att det ändå liksom rann ut i sanden sen..

Något som uppenbarligen går väldigt bra att direktså är Krasse.. Herregud, den skulle kunna ta över hela trädgården.

Något annat jag känner stark motivation till nu som även den avsaknaden i våras var det där med sommarblommor.. I våras tappade jag det helt och jag bara struntade i att förså några sommarblommor. Det slutade med att jag strödde ut lite fröer på måfå direkt i mina pallkragar istället i maj någon gång. Vissa klarade sig men de flesta blev uppätna av sniglar. Note to self. Det ÄR bra att förstå sommarblommor inomhus… Jaja, tur man får nya chanser här i livet!

Vår helg i bilder ❤️

Vi började helgen i Stockholms skärgård hos Olas föräldrar. De har en alldeles magisk plats på jorden dit vi återkommer ofta. Vi har halvt beslagtagit deras lilla sjöstuga och gjort till våran. En liten stuga på kanske 25 kvadrat där vi huserar om somrarna när vi är här. Med bara några meter till vattnet somnar man till vågornas kluckande här om nätterna.

Utanför sjöstugan samsas höstanemoner, lavendel, rosor och höstflox.

Inifrån sjöstugan är utsikten rätt så underbar!

Här är så mysigt att sitta sena sommarkvällar med tända ljus..

Sovrummet med tapeten ”vintergröna 4829” från Boråstapeter gör sig så fint här! Sänglampan och de rutiga kuddarna är från Strömshaga!

Sängbordet är inhandlat på auktion.

De här ljusstakarna i marmor hittade jag på en loppis på västkusten i somras. Först gick jag bara förbi dem, sen gick jag tillbaka igen och funderade på om de var snygga eller fula. Till slut köpte jag dem.. Vad tycker ni? Jag tycker de har nåt.. I helgen packade jag ned dem och tog med dem hem till stan.

I lördags lämnade vi skärgården och åkte istället söderut. Vi hade nämligen bestämt träff med våra taktältsvänner.

Det är inte supermånga nätter vi sover i taktältet men möjligheten att kunna stanna och sova vart man vill är otroligt härlig. Det bästa är nog ändå att kunna mötas upp så här och göra ett litet läger tillsammans med vänner. Här badade vi, utforskade omgivningarna och lagade oxfilépasta. På kvällen tände vi en lägereld och åt lördagsgodis. Det blir nog inte mysigare än så?

Sista augusti och än kan man bada. I den här sjön var temperaturen riktigt skön!

Imorse badade vi och prövade fiskelyckan som inte var särskilt ”lyckad”. Sen packade vi ihop oss, åkte och åt lunch och sen styrde vi hemåt igen.

Hoppas ni har haft en mysig helg ❤️

Ok, ska jag börja blogga igen?

Nu låter det som att jag en dag tog beslutet att sluta blogga och det har jag ju egentligen inte gjort men då mitt senaste blogginlägg skrevs i mars så kan man väl inte direkt kalla mig en frekvent bloggare?

Med det sagt har en längtan efter att få skriva av mig vuxit fram inom mig ett tag nu. Jag vet inte hur många captions på Instagram jag påbörjat för att sedan radera dem igen. Jag har så mycket jag vill säga och så många tankar i huvudet och känslor i kroppen men jag vet inte riktigt vad (vart?) jag ska göra av dem. Instagram är inte riktigt rätt forum. Kanske kan bloggen få vara det?

Jag frågade er på Instagram-stories igår om ni läser bloggar, jag själv gör det nämligen inte. Jag är kanske lite för rastlös för det och allt ska ju gå så fort och vara så effektivt nu för tiden. Det känns nästan som att allas våra hjärnor är smått förstörda av det snabba innehåll vi matas med dagarna i ända. Med det sagt är det kanske just en blogg vi behöver? Något som får oss att sätta oss ner en stund och inte göra tusen andra saker samtidigt? Något som får oss att landa lite?

Jag vill fylla den här bloggen med allt som är livet. Jag vill skriva om att vara kvinna och mamma. Om hormoner, pms, relationer och det komplexa med att som kvinna och mamma ha en ADHD-hjärna samtidigt som man förväntas rodda en familj. Jag vill skriva om inredningsprojekt och trädgårdsdrömmar, kanske om någon härlig höstoutfit jag drömmer om eller om ett renoveringsprojekt jag påbörjat. Jag vill att allt ska rymmas här. Att allt ska kunna få ta plats.

Jag är en känslomänniska av rang så mitt humör och min motivation för det mesta jag tar mig an i livet går upp och ned som en berg- och dalbana. Det är allt eller inget, högt eller lågt. Men jag hoppas att det här kan få vara en plats där HELA jag kan få ta plats. Precis som hela du är välkommen att vara här. Precis som just du är.

Jag lovar er att jag ska provblogga frekvent hela september om ni lovar mig att ni är delaktiga. För utan er pepp, era frågor, tankar och kommentarer kommer jag att tappa gnistan väldigt snabbt.

Lovar ni mig att ni är med mig?

Tips för att få barnen att somna själva – Vår erfarenhet

För kanske två år sen la jag upp en storie om det här på Instagram. Eller var det 1 år sen? Minnet sviker och månader och år flyter ihop till en enda sörja. Min stora kille fyllde precis NIO år och min minsta fyller snart SEX. Det är sjukt. Ellie som blir sex år om en månad var ju nyss en bebis. Ni som följt mig sen dess förstår vad jag menar..

Det här med barn och sömn väcker sannerligen känslor och många är vi föräldrar som dagligen kämpar med det här. Med förväntningar och förhoppningar, om längtan efter en liten stund av lugn och ro.

Idag la jag upp en bild på Instagram och nämnde i förbifarten att vi ju nu lyckats med det där som en gång kändes omöjligt. Att få barnen att somna själva. I sina egna rum. Och såklart blev många nyfikna. VAD är hemligheten. Det finns ingen hemlighet, inte ens någon genomtänkt eller direkt uttalad strategi. Men det fanns mycket av en sak. Beslutsamhet.

För mig har det nästan alltid fungerat när det kommer till det mesta som rör våra barn. Att botten är nådd, glaset är fyllt, bägaren håller på att rinna över, ja ni fattar. Och när jag (eller helst vi båda) verkligen har bestämt oss för något då är det som att barnen märker att jag är orubblig. .

Så det jag gjorde var detta.

1. Jag förberedde barnen i god tid (helst dagen innan), för den nya rutinen som skulle komma att ske.

   2. När det väl var dags så skapade vi en kvällsrutin som vi bestämde oss för att göra varje kväll. Ett exempel: Ingen skärm efter kl 18.30, dusch/bad, lugn aktivitet. Läsning i soffan innan sänggående. 20.00 ligger man i sängen. Då bäddar jag ner barnen en och en, säger gonatt gonatt och går ut ur rummet. Jag har förberett båda på att jag kommer att sitta precis utanför, men jag kommer inte att sitta inne i någons rum. Detta var alltså OTÄNKBART för båda barnen och framförallt för vår äldste just då. Han somnade så sent om kvällarna att vi i stort sätt la oss samtidigt. De kvällar man nattade honom hann man inte göra NÅGOT annat. Och det gick inte. Inte för oss.

   Barnen fick lyssna på lugn musik eller ljudbok om de ville, och den äldsta ville ha ljudbok och den yngsta musik.

   Jaha, vad hände då? Jo det blev gråt och lite tandagnisslan såklart. Barnen gick ut, klagade, skulle kissa, skulle dricka vatten hundraarton gånger och jag satt utanför och.. satt. De fick hållas. Det fick ta hur många timmar som helst. Det viktiga var att de till slut somnade i sina sängar. Vilket de gjorde. Efter en halvtimme. Andra natten somnade barnen på 5 minuter. Det var en REVOLUTION.

   Sedan dess har det gått lite upp och ned. Det blev semester, nån blev sjuk, saker händer. Men vi har hela tiden kunnat återkomma till det här, när vi bara varit bestämda. Det kan fortfarande tjatas om att man ska sitta inne i någons rum, eller att någon vill somna i vår säng. Och det får de göra ibland. Men allra oftast håller vi på rutinen att de ska somna i sina sängar. Och skillnaden är faktiskt väldigt stor. Barnen känns tryggare i sig själva. Idag sitter någon av oss utanför tills minsta har somnat. Sitter eller pysslar, viker tvätt, plockar på övervåningen. 9-åringen ligger själv och lyssnar på ljudbok tills han somnar. Och det kan ta tid. Igår somnade han efter 22. Och tänk vad frustrerande det hade varit att ligga där till kl 22 när jobb, diskberg eller plock väntar på en efter läggning..

   Så det här var väl ingen strategi direkt, utan mer en botten som var nådd. Och min erfarenhet är att med beslutsamhet och en vetskap om att man gör det som krävs fungerar det mesta. Det fungerade iallafall för oss.

Kom ihåg att trycka på hjärtat om du gillar inlägget <3

Har du några tips på hur man får barnen att somna själva kan du väl kommentera nedan så att andra läsare får fler tips!