ADHD och den evolutionära missmatchen: Varför det inte är hjärnan det är fel på

“Är ADHD ett funktionshinder” frågar min 10-åring.

De hade pratat om det i skolan. ADHD som ett exempel på en funktionsnedsättning. Han hade inte ens reflekterat över det tidigare, fortfarande relativt oförstörd av samhällets normer och förväntningar på hur en människa ska vara och bete sig.

"Ja..." svarar jag. "Det anses som det. Men egentligen är det samhället som är funktionsnedsatt. Och den värld vi har skapat," fortsätter jag.

"Ok?" Han ser frågande ut.

"Ja, alltså. Våra hjärnor har varit king’ar i flera hundratusen år. Det är vi som har utforskat, utvecklat och utmanat världen och tagit oss så långt i vår utveckling. Om ADHD-hjärnan inte hade fyllt ett syfte, hade den dött ut för länge sedan. Våra hjärnor är konstruerade för att utforska, ifrågasätta och testa nya vägar. De har spelat en otroligt viktig roll för mänsklighetens överlevnad. Men de senaste hundra åren har vi som samhälle bestämt att alla hjärnor, även våra, ska sitta still bakom en bänk och lära sig tråkiga saker som ofta saknar syfte. Och i en sådan värld uppfattas våra hjärnor som funktionsnedsatta. Fast egentligen är det inget fel på funktionen. Funktionen är bara annorlunda."

Vi lämnade samtalet där, men inom mig ligger det kvar.

Det är med en blandning av sorg och tacksamhet jag reflekterar över vårt samtal. Tacksamheten kommer från att min son växer upp i en familj som ser hans så kallade svårigheter för vad de egentligen är – resultatet av en hjärna som lever i fel årtusende. Han växer upp i ett hem där vi anpassar oss, tänker utanför boxen och försöker vara så inkännande som möjligt. Kanske kan det ge honom en sköld mot samhällets normer och de orimliga kraven på att alla ska fungera likadant.

Sorgen, däremot, bottnar i en känsla av uppgivenhet över att det har blivit så här. Över alla de missförstådda barn som vuxit upp till missförstådda vuxna, som tagit till kriminalitet eller droger, eller som i värsta fall har valt att avsluta sina liv för att de hela tiden fått höra att de är "fel". Att de "kan bättre". Att de bara behöver "skärpa sig".

Tänk om någon hade förklarat för dem att det inte var dem det var fel på. Att deras hjärnor var precis som de skulle vara. Att en hjärna vi idag kallar "ADHD-hjärna" kan upptäcka möjligheter där andra inte ser dem, tänka utanför ramarna och hitta nya vägar för att lösa problem. Att dessa hjärnor är en produkt av mänsklighetens behov av utforskning och anpassning, och att de har spelat en avgörande roll i vår arts utveckling.

Tänk om någon hade berättat för dem att det är samhället det är fel på. Att vi har skapat en struktur där människor förväntas följa fasta mönster och beteenden, och att den naturliga och medfödda impulsen att utforska och ifrågasätta plötsligt ses som ett hinder.

Att det egentligen inte är hjärnans funktion som är problemet, utan hur vi har organiserat våra liv och vårt samhälle.

Hur hade deras liv sett ut då?

Att växa genom utmaningar – och Dopamin som slår i taket

Efter en hel del teknikstrul med webbplatsen som jag byggt om den senaste veckan verkar allt äntligen fungera felfritt och jag måste säga att jag känner mig några centimeter längre av stolthet efter att ha byggt om och fixat en helt ny webbplats alldeles själv.

Men det säger också väldigt mycket om hur taggad jag är över det här nya steget jag tar i mitt företag, nämligen att få ge vidare all den kunskap och erfarenhet jag har samlat på mig under de senaste 7 åren. För min hjärna fungerar så. När meningen, lusten, drivet och ett tydligt varför finns - då kan jag förflytta berg (och tydligen även bygga webplatser =)

Det är faktiskt lite häftigt hur min hjärna fungerar och vad som ökar mitt dopamin. Min dopaminproduktion verkar vara otroligt starkt kopplad till känslomässiga utmaningar och mental utveckling, det är min hjärnas sätt att berätta för mig att jag är på rätt väg.

Jag önskar verkligen att alla ni som är nyfikna på att starta eget skulle få testa möjligheten att känna det som jag känner nu. Man vet att man är rätt när dopaminet slår i taket, det säger jag bara!

Våga satsa på din dröm - starta eget

Att starta och driva eget företag innebär nödvändigtvis inte att du jobbar mindre, (ibland kanske tvärtom). Men jag tror och hoppas att du kan jobba mer passionerat, och garanterat mer tidseffektivt om du får vara din egen chef och jobba med något du verkligen går igång på.

Vet du vad stress är?

Stress handlar inte om att ha för mycket att göra. Stress handlar om rädsla. Om du tänker efter brukar du nog inte bli stressad om du har mycket att göra men känner full kontroll över situationen? Däremot smyger den sig på (eller attackerar med full kraft) om du börjar känna dig rädd. Rädd för att misslyckas, rädd för att inte hinna, rädd för att göra andra besvikna eller rädd för att bli gjord till åtlöje. Känner du igen dig?

Du är naturligtvis inte friskriven rädsla bara för att du startar eget företag. För vissa människor kanske till och med DET är den ultimata stress-triggern. Men det är ju just därför jag har skapat den här kursen.

Du är inte ensam längre! Du är med mig!

I´ve got you!

Jag vill ge dig chansen att våga släppa taget om rädslan medan du har någon (som har gått igenom exakt samma resa) som håller dig i handen.

“Men Emelie, allt det där låter jättebra och jag skulle verkligen vilja starta nåt eget men jag har verkligen ingen ANING om inom vilket område!?!”

Vill du veta en hemlis? Det visste inte jag heller för sju år sen. Och ska jag vara helt ärlig? - jag har inte alla svar idag heller. Och vill du veta det bästa av allt? Det spelar ingen roll!

Jag är ett levande bevis på att du inte behöver ha alla svar från början! Du behöver bara våga lita på dig själv, din förmåga och din magkänsla och ta ett första steg.

“Decision makes clarity”

Ofta hålls vi tillbaka av rädsla för att ta fel beslut, men det finns en styrka i att våga välja – även när vi inte vet utgången. Det är just genom dessa beslut vi utvecklas och växer.

Det är så lätt att fastna i tvekan, överväganden och alla 'tänk om', men när du väl tar ett beslut – oavsett vad det är – börjar saker klarna. Ett beslut skapar en riktning och ger dig bättre insikt i vad nästa steg behöver vara.

I min digitala kurs får du stöd att navigera genom detta med motiverande coachning, praktiska råd och konkreta strategier.

I kursavgiften ingår dessutom:

• Tillgång till en lösenordsskyddad medlemssida på emeliesundberg.se, fylld med inspiration, tips, lathundar och podd-intervjuer med sakkunniga och inspiratörer. Där kommer även fortsättningskurser att dyka upp om man känner behov för det.

• Tillgång till en sluten FB-grupp med likasinnade att bolla tips och idéer, farhågor och framgångar med.

Du behåller tillgången till både medlemssidan och FB-gruppen även efter kursens slut, vilket gör att du kan fortsätta få stöd och dela erfarenheter med andra deltagare så länge du behöver.

Sist men inte minst. Du som prenumererar på min maillista har fått en rabattkod som ger dig hela 25 % rabatt* på hela kursen.

Du som inte signat upp dig? Gör det NU och ta del av rabattkoden du också!

När du signat upp dig och fått rabattkoden går du raka vägen in och anmäler dig till kursen. Låt oss skapa det härligaste av community fylld med inspiration, kunskap, pepp och framgång! Vår tid är NU!

*Rabattkoden gäller endast den här veckan ut, alltså t o m den 29 september

Om att springa varje dag..

Den 7 april bestämde jag mig. Jag skulle pröva att springa varje dag under en veckas tid. Om det kändes bra skulle jag fortsätta. Någon vecka innan hade jag varit med min bror i Spanien och sett honom köra sin “runstreak” och blev både imponerad och motiverad. Kanske framförallt för att jag inte sett honom träna sen han var i tonåren. Men nu hade han sprungit varje dag i snart ett år.

Alla vet vi ju att vi ska röra på oss, man kan till och med få träning på recept nu för tiden. Stillasittande har blivit en folksjukdom som är farlig på riktigt. Motsatsen, att röra på sig har hur många positiva fördelar som helst. Dels stärker man musklerna, vilka i sin tur skyddar skelettet och lederna, men man minskar också risken för flera sjukdomar som hjärt-kärlsjukdomar och flertalet cancerformer.

Men! Kanske ännu viktigare (iallafall för mig..) Fysisk aktivitet gör också att det bildas fler små blodkärl i hjärnan vilket leder till en ökad tillförsel av syre och näringsämnen till hjärnvävnaden vilket kan förbättra hjärnans funktion. Det påverkar minne, inlärning, kreativitet och koncentrationsförmåga på ett positivt sätt. Dessutom ökar det dopaminet, något vi med ADHD har mindre av (eller sämre upptagningsförmåga av).

Det senaste har varit min starkaste drivkraft till att springa just v a r j e dag. Jag har alltid varit ganska bra på att träna och röra på mig på olika sätt men just det där med att verkligen få upp pulsen varje dag är något alldeles speciellt. Och för en ADHD-hjärna som har extra svårt med minne, fokus och koncentration ser jag det som min medicin.

Ok, men det här med Runstreak då, vad är det? Jo. En RunStreak innebär helt enkelt att du springer varje dag. Det behöver inte var långt eller snabbt, men för att officiellt kunna räknas in i din RunStreak ska sträckan vara minst 1,6 km, d.v.s. en engelsk Mile. Du håller själv koll på att du springer varje dag och när du sprungit minst 365 dagar i sträck kan du ansöka om att bli listad i den svenska listan hos Streak Runners International. 

“Att springa långsamt och se sitt runstreak-pass som daglig rörelse och ännu hellre vila i rörelse är viktigt för att hålla sig skadefri. Vill man springa längre och/eller fortare så kan man göra det när det passar i ens träningsupplägg, men det har egentligen inte så mycket med runstreaken att göra.”

— Runstreak Sverige

Låter man bli att springa en dag, oavsett anledning, börjar man om på dag 1 igen nästa gång man springer.

Jag har nu sprungit varje dag i lite mer än 5 månader vilket känns HELT sjukt. Jag har gått igenom flera prövningar som matförgiftning, överbelastade vader och anklar och förkylningskänningar men genom att ha dagar och perioder av extremt långsam, kort och mjuk löpning har jag tagit mig igenom dem utan att behöva avbryta.

Fördelarna med att göra en Runstreak är att jag inte behöver tänka. Ni vet de där dagarna när man skjuter på träningen så långt man bara kan och håller på och dividera fram och tillbaka och har tusen anledningar till att strunta i att träna den dagen? Det absolut bästa med att göra en runstreak är att man slipper tänka och dividera. Det är bara något som ska göras.

Nackdelen eller risken med Runstreak som jag ser det är att det lätt kan bli lite maniskt. Har man sprungit i 100 dagar kan man lätt bli lite manisk och det kan kännas väldigt surt att behöva avbryta om man blir sjuk eller överanstränger en muskel. Här måste man gå in med inställningen att det viktigaste är rörelsen och hälsan och inte striken i sig. Behöver man vila så börjar man bara om igen från dag 1 när man återhämtat sig. En annan nackdel som jag ser det är att jag har styrketränat betydligt mindre sedan jag började springa varje dag. Det blir lite knepigt att få in ett ytterligare träningspass på gymmet. Både tidsmässigt men också motivationsmässigt. Där behöver jag bli bättre men kanske blir det enklare i höst. Då kan jag springa på löpbandet 2 gånger i veckan och sen köra ett pass styrketräning. Det återstår att utvärdera.

I övrigt så är en lugn jogg på 2 km på mjukt underlag rätt skonsamt för kroppen. Det handlar inte om att maxa varje dag, snarare tvärtom.

Jag har siktat på att jogga i 20 min per dag vilket brukar bli 2-3 km. Vissa dagar springer jag längre, i perioder har jag bara sprungit kortast möjliga sträcka, dvs 1 mile (1.61 km), om jag känt mig överansträngd eller lite småhängig. Andra perioder har jag sprungit betydligt längre. Det viktigaste är inte hur långt eller snabbt utan att man komma ut.

Vad tänker du om detta? Blir du sugen eller avskräckt? Triggad eller inspirerad?

Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.

Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.

37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..

37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.

ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.

En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.

Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.

Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?

Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.

Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder

Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.

Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.

Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.

Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.

Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!

Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.

Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.

Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.

Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.

Vad tänker ni när ni läser det här?

Ok, ska jag börja blogga igen?

Nu låter det som att jag en dag tog beslutet att sluta blogga och det har jag ju egentligen inte gjort men då mitt senaste blogginlägg skrevs i mars så kan man väl inte direkt kalla mig en frekvent bloggare?

Med det sagt har en längtan efter att få skriva av mig vuxit fram inom mig ett tag nu. Jag vet inte hur många captions på Instagram jag påbörjat för att sedan radera dem igen. Jag har så mycket jag vill säga och så många tankar i huvudet och känslor i kroppen men jag vet inte riktigt vad (vart?) jag ska göra av dem. Instagram är inte riktigt rätt forum. Kanske kan bloggen få vara det?

Jag frågade er på Instagram-stories igår om ni läser bloggar, jag själv gör det nämligen inte. Jag är kanske lite för rastlös för det och allt ska ju gå så fort och vara så effektivt nu för tiden. Det känns nästan som att allas våra hjärnor är smått förstörda av det snabba innehåll vi matas med dagarna i ända. Med det sagt är det kanske just en blogg vi behöver? Något som får oss att sätta oss ner en stund och inte göra tusen andra saker samtidigt? Något som får oss att landa lite?

Jag vill fylla den här bloggen med allt som är livet. Jag vill skriva om att vara kvinna och mamma. Om hormoner, pms, relationer och det komplexa med att som kvinna och mamma ha en ADHD-hjärna samtidigt som man förväntas rodda en familj. Jag vill skriva om inredningsprojekt och trädgårdsdrömmar, kanske om någon härlig höstoutfit jag drömmer om eller om ett renoveringsprojekt jag påbörjat. Jag vill att allt ska rymmas här. Att allt ska kunna få ta plats.

Jag är en känslomänniska av rang så mitt humör och min motivation för det mesta jag tar mig an i livet går upp och ned som en berg- och dalbana. Det är allt eller inget, högt eller lågt. Men jag hoppas att det här kan få vara en plats där HELA jag kan få ta plats. Precis som hela du är välkommen att vara här. Precis som just du är.

Jag lovar er att jag ska provblogga frekvent hela september om ni lovar mig att ni är delaktiga. För utan er pepp, era frågor, tankar och kommentarer kommer jag att tappa gnistan väldigt snabbt.

Lovar ni mig att ni är med mig?