Tips för att få barnen att somna själva – Vår erfarenhet

För kanske två år sen la jag upp en storie om det här på Instagram. Eller var det 1 år sen? Minnet sviker och månader och år flyter ihop till en enda sörja. Min stora kille fyllde precis NIO år och min minsta fyller snart SEX. Det är sjukt. Ellie som blir sex år om en månad var ju nyss en bebis. Ni som följt mig sen dess förstår vad jag menar..

Det här med barn och sömn väcker sannerligen känslor och många är vi föräldrar som dagligen kämpar med det här. Med förväntningar och förhoppningar, om längtan efter en liten stund av lugn och ro.

Idag la jag upp en bild på Instagram och nämnde i förbifarten att vi ju nu lyckats med det där som en gång kändes omöjligt. Att få barnen att somna själva. I sina egna rum. Och såklart blev många nyfikna. VAD är hemligheten. Det finns ingen hemlighet, inte ens någon genomtänkt eller direkt uttalad strategi. Men det fanns mycket av en sak. Beslutsamhet.

För mig har det nästan alltid fungerat när det kommer till det mesta som rör våra barn. Att botten är nådd, glaset är fyllt, bägaren håller på att rinna över, ja ni fattar. Och när jag (eller helst vi båda) verkligen har bestämt oss för något då är det som att barnen märker att jag är orubblig. .

Så det jag gjorde var detta.

1. Jag förberedde barnen i god tid (helst dagen innan), för den nya rutinen som skulle komma att ske.

   2. När det väl var dags så skapade vi en kvällsrutin som vi bestämde oss för att göra varje kväll. Ett exempel: Ingen skärm efter kl 18.30, dusch/bad, lugn aktivitet. Läsning i soffan innan sänggående. 20.00 ligger man i sängen. Då bäddar jag ner barnen en och en, säger gonatt gonatt och går ut ur rummet. Jag har förberett båda på att jag kommer att sitta precis utanför, men jag kommer inte att sitta inne i någons rum. Detta var alltså OTÄNKBART för båda barnen och framförallt för vår äldste just då. Han somnade så sent om kvällarna att vi i stort sätt la oss samtidigt. De kvällar man nattade honom hann man inte göra NÅGOT annat. Och det gick inte. Inte för oss.

   Barnen fick lyssna på lugn musik eller ljudbok om de ville, och den äldsta ville ha ljudbok och den yngsta musik.

   Jaha, vad hände då? Jo det blev gråt och lite tandagnisslan såklart. Barnen gick ut, klagade, skulle kissa, skulle dricka vatten hundraarton gånger och jag satt utanför och.. satt. De fick hållas. Det fick ta hur många timmar som helst. Det viktiga var att de till slut somnade i sina sängar. Vilket de gjorde. Efter en halvtimme. Andra natten somnade barnen på 5 minuter. Det var en REVOLUTION.

   Sedan dess har det gått lite upp och ned. Det blev semester, nån blev sjuk, saker händer. Men vi har hela tiden kunnat återkomma till det här, när vi bara varit bestämda. Det kan fortfarande tjatas om att man ska sitta inne i någons rum, eller att någon vill somna i vår säng. Och det får de göra ibland. Men allra oftast håller vi på rutinen att de ska somna i sina sängar. Och skillnaden är faktiskt väldigt stor. Barnen känns tryggare i sig själva. Idag sitter någon av oss utanför tills minsta har somnat. Sitter eller pysslar, viker tvätt, plockar på övervåningen. 9-åringen ligger själv och lyssnar på ljudbok tills han somnar. Och det kan ta tid. Igår somnade han efter 22. Och tänk vad frustrerande det hade varit att ligga där till kl 22 när jobb, diskberg eller plock väntar på en efter läggning..

   Så det här var väl ingen strategi direkt, utan mer en botten som var nådd. Och min erfarenhet är att med beslutsamhet och en vetskap om att man gör det som krävs fungerar det mesta. Det fungerade iallafall för oss.

Kom ihåg att trycka på hjärtat om du gillar inlägget <3

Har du några tips på hur man får barnen att somna själva kan du väl kommentera nedan så att andra läsare får fler tips!

Två veckor med Selma

I samarbete med DenjoDogs

Två veckor har nu gått sedan vi hämtade hem vår lilla Selma. Efter månader av väntan, både på att först få veta om hennes mamma var dräktig och om det i såfall skulle finnas en valp där inne till oss och sen 8 veckors väntan tills hon till slut var flyttklar. Men för två veckor sedan var det äntligen dags och även om det kändes lite jobbigt att skilja henne från sin mamma och enda syster så var vi såklart glada över att få hämta hem vår nya familjemedlem. Och så lätt det har varit. Är det rätt känns det lätt, brukar man säga. Och det stämmer verkligen i det här fallet. Selma har bara varit glädje och mys sen hon gjorde entré i våra liv. Ja, förutom när hon är superpigg där runt 06 och helst vill gå upp och göra dag och jag själva känner mig som en zombie.

Jag är så glad att hon är min andra hund. Så glad för allt jag lärt mig av min första hund Charlie och att jag vet precis hur jag vill att vårt hundliv ska se ut. Jag gillar bebistiden. Både när det kommer till barn och hundar. Sen när de kommer in i trotsåldrar och tonåren, då är det kämpigare. Och även om mina armar är smått sönderrivna av små valptänder så njuter jag till fullo av den här lilla lilla valpen som jag sakta lär känna. För även om man kan forma en hund mycket har den ju också sin egen personlighet. Selma älskar att springa runt i trädgården och nosa och busa. Det är som att hon har ett eget litet universum här hemma som är precis lagom stort för henne att upptäcka just nu. Det är så härligt att se!

Selmas hundbädd är från Denjodogs som är ett varumärke som säljer superfina Hundsaker. Kanske är det den som gjort att hon sovit i egen säng sedan dag 1. Från början planerade jag att sova bredvid henne på en madrass på golvet för att vänja henne vid att sova själv men jag märkte att hon gick och la sig i sin bädd självmant redan under kvällen så jag prövade därför att bara ha bädden bredvid sängen och det gick jättebra. Vaknar hon på natten går jag ut med henne och sen lägger jag bara en lugn hand på henne för att visa att det är dags att somna om.

Den första natten satte jag alarm på två timmars intervaller men redan natt två märkte jag att jag vaknade så fort hon gnydde till eller tassade ur korgen. Så jag slopade snabbt väckarklocka och lät henne agera väckarklocka istället. Nu sover hon allt som oftast hela natten men vaknar tidigt, vid 05 ungefär och behöver ut och kissa. Tack gode gud för att man har en trädgård att gå ut i. Minns denna tiden med Charlie när vi bodde mitt inne i stan och man var tvungen att gå ett halvt kvarter för att hitta en gräsmatta att rasta honom på…

För mig är det viktigaste med en hundbädd att den är mjuk och gossig och att den inte har några hårda vassa kanter så som en korg i rotting t ex kan ha.. Sen det skadar det ju inte att den är snygg också, och de är verkligen bäddarna från Denjodogs.

Just den här hundbädden från Denjodogs hittar du här och Selma har strlk S.

Denjodogs har massa fina saker. Halsband, koppel, ,matskålar och namnbrickor som man kan beställa med ingravering. Du kan kolla in hela deras sortiment här.

Nu väntar 5 veckors semester på vift. Vi börjar på familjens lantställe i stockholms skärgård och fortsätter sen till Gotland för att avsluta semestern i Skärgården igen. De två bästa platserna på jorden om du frågar oss. Och Selma och hennes hundbädd hänger såklart med :)

Två dagar kvar tills vi blir med valp.

Som rubriken lyder.

Idag är det två dagar kvar tills vi blir med valp. Med bebis. Med “Selma”.

Den här våren har varit tuff på så många vis. Jobbmässigt har det varit min bästa period någonsin men på ett personligt plan har jag haft det ganska tufft. Stress, ångest och med en kropp som så tydligt sagt ifrån på olika sätt. På det tog jag beslutet att avsluta min 12-åriga hunds liv. Fastän han egentligen skulle bli minst 15. Egentligen var han odödlig, det har vi jämt sagt. Men till och med odödliga hundar måste visst dö och till skillnad från människor som dör av ålder eller sjukdom är det istället vi som hundägare som måste bestämma när ett liv inte längre är värdigt att leva längre. Vi ska “leka Gud” och bestämma över någon som inte själv kan berätta hur hen känner. Det är klart att det är tufft och att det följs av en sorg. En sorg som dessutom inte alla förstår. “Det är ju bara en hund” tänker många. Men de som har eller har haft en hund kan nog relatera.

Jag har varit ambivalent i det här med att skaffa en till hund efter Charlie de senaste åren men när jag började märka att Charlie faktiskt var dödlig började tanken gro. Det kändes till och med som en tröst och som ett sätt att hantera sorgen över det faktum att han inte skulle finnas för evigt. Ett tag efter att Charlie somnat in för gott kände jag dock ingen lust alls att tänka på en ny hund. Hur skulle det ens gå? Ingen skulle ju kunna mäta sig med honom? Dessutom gnagde ett dåligt samvetet av tanken på att skaffa en till. Som att det skulle innebära att jag gått vidare och inte längre brydde mig om honom. Som att hans liv då skulle vara ett avslutat kapitel. På det befinner vi oss i en pandemi som tycks ha gjort hela Sverige valpgalna och därmed har efterfrågan på valpar blivit större än tillgången vilket resulterat i att de i stort sätt varit omöjliga att få tag på. Men så en morgon i april hörde Susanne av sig som är uppfödare av rasen dansk-svensk gårdshund.. Hon sa att hennes Nellie hade fått två små valptikar kvällen innan och trots att intresselistan var ungefär lika lång som vårt avlånga land så var den ena min om jag ville ha henne.

Lillkorven på bilden hon skickade såg ut som en liten korv. Var det där verkligen vår nästa familjemedlem? Skulle jag orka med en valp? Var vi redo? Var jag färdigsörjd? Blir man någonsin det?

Men så gick dagarna och veckorna och den där lilla korven såg mer och mer ut som en hund. Och kärleken började långsamt att växa, precis som kärleken växer till det där lilla fostret i magen när man är gravid även fast man inte vet någonting om det. Och ju längre tiden gick, ju mer självklart kändes det. Den där lilla korven skulle till oss.

Under den här resan (ja, de här 8 veckorna har faktiskt känts lite som en graviditet) har vår gamla hund Charlie känts ännu mer närvarande än innan. Det är ju han som har lärt mig att vara hundmamma. Det är ju han och jag som stångats, tränat och gjort alla de där misstagen man ska göra med sin första riktiga hund. Men det är också med honom jag lärt mig hur jag vill att ett liv med hund ska se ut. Han har gett mig en verktygslåda av lärdomar som jag bär med mig in i den här nya relationen och i varje steg jag tagit mot att hämta hem Selma, ju mer har jag känt honom i mig.

Jag vet att hon inte kommer att ersätta eller byta ut honom. Hon kommer, som barnen säger, vara hans lillasyster. Barnen pratar faktiskt också mer om Charlie nu än innan vi började vänta på Selma. De pratar om honom som en självklar storebror och att han ännu är en del av vår familj. För någon vecka sen kom Noah hem med ett porträtt av vår familj som han ritat i början av läsåret och Charlie var lika självklar på det porträttet som någon annan.

Jag är så glad att barnen har haft honom i sitt liv och att de nu får en till fyrbent familjemedlem att älska. “Du ska bli storasyster nu” säger Noah till Ellie. Och hon skiner upp som en sol varje gång.

Lilla lilla Selma. Jag är jättepirrig, lite nervös och superförväntansfull inför att hämta hem dig. Men tack vare Charlie och allt han lärt oss kommer du till en hundfamilj som är ännu bättre än vi var när han kom till oss för 12 år sen.

Jag tror att vi kommer bli ett fantastiskt team du och jag. Och jag tror att Charlie hejar på oss från himlen!