Önskelista

Varje år samma fråga.

Vad önskar du dig?

Och ju äldre jag blir, ju svårare är det att svara på den frågan. Jag köper ju oftast det jag vill ha själv, särsklit eftersom jag inte kan vänta när jag verkligen vill ha något. Men så kom jag på några saker som jag vill ha men som jag är “snål” för att lägga pengar på. Och det är väl just de där sakerna man ska önska sig va?

Så här kommer min (dyra) önskelista.

Oktober

Reklam för Strömshaga

Oktober. Varje år slås jag av dess skönhet. Krispigheten i luften, den låga solen och de gulnande bladverken. Den där söta lukten av jord och fallfrukt. Man riktigt känner att naturen håller på att att sluta sig. Det är som att den sakta kryper tillbaka in i sig själv. Nu är återhämtningens tid när dagarna blir allt kortare. 

Det är nu hög tid att gräva ner tulpanlökar, ta hand om de sista av trädgårdens frukter och fundera på hur man ska vinterförvarar växter och krukor. Vi börjar långsamt flytta in igen, precis som vi flyttade ut i maj.

Nu är det tid för tända ljus, härliga långkok och att sörpla värmande soppor. Och såklart - att baka. Här kommer några tips på hur du gör oktober till den mysigaste månaden på året.

1. Ta en promenad varje dag. Oavsett väder. 

2. Var i naturen så mycket som möjligt och njut av färgskiftningarna, den höga klara luften och naturen som ger med sig en sista suck innan den går in i en lång vinterdvala.

3. Ställ klockan 30 minuter tidigare än du brukar, sätt på en kanna kaffe och kryp tillbaka upp i sängen med en kopp. Sätt på lite lugn musik, tänd ett ljus och vakna långsamt.

4. Laga lågkok, grytor och soppor. Det är som balsam för själen.

5. Fyll frysen med matlådor de dagar du har energi för de dagar då du inte ens orkar tänka tanken på att laga middag.

6. Tänd ljus. Varje dag. 

7. Tillåt dig att vara trött. Precis som naturen nu går i vinterdvala behöver vi människor också dra ner på tempot. Omfamna tröttheten och ge dig själv extra mycket tid till återhämtning. Vi behöver det.

Här kommer några recept som är både löjligt goda och löjligt enkla att sno ihop.

Recept till världens godaste (och enklaste) ärtsoppa:

(Räcker till 4 personer)

• 500 g frysta gröna ärtor

• 1 gul lök

• 7 dl vatten

• 2 buljongtärningar

• 2,5 dl matlagningsgrädde

Gör såhär:

• Skala och hacka löken.

• Koka upp vatten och buljongtärningar i en kastrull. Lägg i de frysta ärtorna och löken. Låt det koka under lock ca 5 min.

• Mixa soppan och tillsätt grädde.

• Låt det koka upp.
  
  
  
  

Smördegssnurror med ost (4 port)

• 2  frysta smördegsplattor (à 100 g) 

• 1  uppvispat ägg 

• ca 1 dl riven lagrad ost 

• flingsalt

Gör såhär:

Skär smördegsarken i ca 1 cm breda strimlor längs med. Lägg på en bakplåtspappersklädd plåt och pensla med uppvispat ägg. Snurra strimlorna och strö över ost och flingsalt. Grädda i mitten av ugnen (200 grader) ca 10 minuter eller tills de får fin färg.

Äppelrosor med smördeg

• 1 kyld smördegsrulle, 250 g 

• 30 g mjukt smör 

• 2 msk strösocker 

• 1 tsk malen kanel 

• 2 röda äpplen 

• ¾ dl vatten + saft från 1 citron 

• ägg till pensling

Gör såhär:

1. Bred ut mycket tunt med smör på plattan, bara så att kanel och socker fastnar, strö över detta. Sporra ut ca 5 cm breda remsor. 

2. Dela äpplena och kärna ur dem, skär dem i mycket tunna skivor. 

3. Fördela och lägg äppelskivorna omlott på en smördegsremsa så att de sticker upp något vid ena smördegskanten. Rulla ihop till rosor och ställ i stadiga muffinsformar. 

4. Pensla dem med ägg, grädda i 200° i 20–25 min eller tills de har fått fin färg och puffat upp.

Kanske är det här månaden då vi suger ut det sista av sensommaren? Jag hoppas och tror att vi även får några soliga dagar då vi kan dricka kaffe på kökstrappan och ta eftermiddagsfikat i solen mot en värmande vägg.

Utemöblerna får vara kvar oktober ut.

Jag hoppas på många fina trädgårdsdagar med solen i ansiktet!

Min vision board

Igår nämnde jag på Instagram att jag skulle knåpa ihop någon form av “Vision board”. Jag fick då önskemål om att visa och förklara hur jag gjort så här kommer en djupdykning in i min hjärna och hur jag har tänkt när jag gjort just min vision board.

Några av er vet redan att jag i början av sommaren fick en ADHD-diagnos. Nu har det gått några månader sen dess och jag har hunnit landa lite i diagnosen. Precis som jag skrev på Instagram så är det ju naturligtvis inte så att en ADHD diagnos förändrar mig. Jag är ju fortfarande jag, samma person som jag alltid har varit. Men även om det inte förändrar mig eller tiden som varit så ger det mig en förklaring. En förklaring som jag har sökt efter nästan hela mitt liv.

Att gå igenom en NPF-utredning väcker naturligtvis otroligt mycket tankar och känslor. Och för mig har en diagnos varit som att få en förklaringsmodell till mig som person. Det känns cheesy att säga det men känslan är lite som att jag har sett grumligt i hela mitt liv och nu äntligen har fått ett par glasögon. Saker faller mer och mer på plats.

En sådan sak som har växt fram (eller fallit på plats) under de här månaderna är att jag har insett att jag tidigare inte bara har försökt anpassa mig och min ADHD-personlighet till en “neuro-typisk” värld utan även mitt företagande. Och det är lite som att försöka trycka in en trekantig kloss i ett kvadratformat hål i en sån där plocklåda som små barn har. Det. går. inte.

Vi lever i ett samhälle där ”neurotypiska” personligheter premieras. I det samhället kan många med ADHD känna sig otroligt fel. Vi är ett gäng kicksökande, rastlösa människor med obalans i dopaminsystemet som haaaaatar att ha tråkigt. En av våra styrkor är att vi hela tiden vill framåt, utvecklas och utmanas. Detta samtidigt som vi i ofta saknar konsekvensbedömning. Vi drivs av snabba belöningar och har otroligt svårt att ta oss igenom saker som inte ger belöning direkt även om det gynnar oss på sikt. 

I mitt företagande har jag kämpat en del med det här utan att ha förstått varför.

Inom företagande pratar man ofta om vikten av att ha tydliga mål och visioner. Man ska veta vad man gör, varför man gör det och framförallt, vart man är på väg.

De gånger jag satt mig ner för att fundera kring det här och för att göra någon slags affärsplan för mitt företagande har jag alltid känt mig uppgiven och oinspirerad.

1. Jag vet inte vad jag vill göra om 5 år. Jag vet knappt vad jag vill göra imorgon? (eller ens om 10 minuter..)

2. Den typen av mål som jag förväntas sätta upp får inte igång mig. Det blir bara floskler på ett papper. De får mig inte att känna något.

3. Jag har så svårt att rikta in mig på en sak, för jag vill så MYCKET! Men ”mycket” premieras inte. Man måste nischa sig, vara tydlig och avgränsad.

4. Pengar. Jag drivs inte av pengar. Iallafall inte tillräckligt mycket. Jag drivs av utveckling och att utmanas. Av saker som får mig att känna. Jag drivs av större frågor, av personlig utveckling, av att hjälpa andra. Av att förändra. Av att skapa och vara kreativ. Pengar är ett nödvändigt ont men det får ofta så mycket fokus i dessa sammanhang.

   Money isn´t everything. But everything needs money

Så. Igår satte jag mig ner för att göra min egen ”Vision board” för mitt företagande. Och den handlar absolut NOLL om inredning. Noll om sociala medier. Noll om räckvidd, exponeringar eller antal foto- eller stylingjobb jag ska få in under kommande år. Den har en liten liten del som handlar om pengar. Den delen är liten för att det inte är det som driver mig. Men den måste finnas där för att jag ska kunna göra allt annat som gör just det. Driver mig alltså.

Den handlar om min riktning. Om min vision framåt för den jag är och den jag vill vara. Om vad som får igång mig. Om vad som ger mig energi och glädje. Om vad som inspirerar mig och får mig att vilja gå upp på morgonen.

Där står det bland annat “ha roligt”, utmanas, utvecklas och växa. Men också frihet och inspirera.

Min vision board kommer att få vara min vägledning i allt jag tar mig för framåt. Jag vägrar hålla mig innanför den box som samhället har bestämt att man ska hålla sig inom. Jag tänker vara den personen som misslyckas med 9 saker men lyckas med den 10:e. Glömma mina misslyckanden och gå vidare. Jag ska göra flera saker i mitt företag och inte hålla mig till en sak - så länge det går linje med min.. just det - vision board .

Jag ska hitta min “tribe”. Dvs de som hejar på mig när jag klättrar upp i det tionde trädet för att leta efter de äpplen jag inte hittat i de tidigare 9 träden. Jag behöver inte bli förstådd eller omtyckt av alla, jag behöver hitta min väg.

Jag ska fortsätta våga testa nya saker. Våga misslyckas men våga testa igen. Så som jag alltid vågat och drivits av den där nyfikenheten. Jag ser framför mig mitt lilla modiga jag. Hon som som åttaåring ville starta barnhem när hon “blev stor”. Hon som ville bekämpa barnfattigdom och utrota barnsoldater som tioåring. Hon som vågade testa. Som inte övertänkte eller gjorde saker komplicerade utan bara “gjorde”. Hon som ännu inte hade hunnit bli så påverkad av hur saker skulle gå till. Hon som ännu inte anpassat sig till “boxen”.

Det här är inget nytt tankesätt för mig. Jag har nog alltid fungerat såhär. Men som vuxen har jag mer och mer känt att jag gör fel. Att det inte går att ha “ha roligt” som mål i sin företagsvision. Samhället/boxen har lärt mig att inte “lyssna så noga på magkänslan”. Det är bara det att jag/vi inte är menade att leva i den där boxen. Jag/ vi är menade att tänja, stretcha och ifrågasätta den. Och det är först när jag får möjlighet att göra det och vara den jag verkligen är som jag kommer kunna blomstra på riktigt.

Det här är jag och min vision, men jag tror att många, oavsett ADHD-drag, kan känna igen sig.

Kanske blir du inspirerad att göra en egen vision board? Den kan ju se HELT annorlunda ut.

Kanske handlar din Vision board om att få mer tid med barnen/barnbarnen? Om att göra världens fetaste karrirär. Kanske handlar den om att du, till skillnad från mig, verkligen drivs av pengar. Eller drömmer om att bli modigare eller att jobba mindre och få mer fritid. Om att våga ta för sig mer eller om att unna sig mer egentid. Inget är fel. Allas vision boards kommer se olika ut och det är ju hela poängen.

Den ska hjälpa oss att hitta kärnan i hur vi vill leva och stötta oss i att hålla riktningen så att vi lever som vi vill leva. Inte som någon annan bestämt att vi borde leva.

10 år som gifta i år

Härom dagen firade jag och min man 10 år som gifta. Eller firade och firade. Vi firade kanske mest mina svärföräldrar som firar 50 år som gifta i år. Men det råkade bli just på vår bröllopsdag. Vi hade ingen barnvakt och vi hade kanske inte riktigt orken att fira oss själva just då. Så som vi borde och så som vi så väl hade behövt. För livet lunkar på. Det är intensivt med barn, hund, hus och karriärer. Och juni är väl den galnaste av månader? Ingen av oss hade förberett något till den andra. Vi sa knappt ”grattis” när vi med grusfyllda och trötta ögon såg varandra på morgonen.

Vi befinner oss i en tid i livet då vår relation mest ”är”. Barnen går först och de och våra jobb tar i stort sätt all vår energi. Vi konstaterade igår att det också är något fint i det.  Att vi mitt i allt, när relationen är ofrivilligt oprioriterad ändå kan lita på att den håller. Jag tänker också på att det inte är konstigt att det är nu många skiljer sig. Jag slås åter igen av den galna tanken på att vissa skaffar ett till barn för att rädda relationen. Kan det finnas något som äter upp en relation mer än barn? Inte för att barnen gör fel, utan för att de tar plats. Energi. Och för att de (som sig bör) går först. När barnen väl har fått sitt tar man ett djupt andetag och drar in det lilla syre som finns kvar i sina egna lungor.

Med det sagt är jag så tacksam att jag har Ola. Att han är min man och trygga punkt. Vi är både olika och lika. Han blir väldigt irriterad över att jag inte tankar bilen. Jag säger att man kan åka tills lampan lyser rött. Han älskar inte att hitta mina halvdruckna kaffekoppar lite överallt, men jag är säker på att han skulle sakna mina små spår om jag inte längre fanns här.. Han älskar inte mitt sätt att hålla i pengar eller min något avslappnade syn på ekonomi, men kanske inspirerar jag honom i att se andra värden i livet? Han irriterar sig nog en hel del på alla mina uppstartade men icke avslutade projekt, att jag aldrig vet var mina grejer är och att jag aldrig hänger upp handduken i badrummet igen när jag duschat utan slänger den i en hög på golvet.

När man är trött och sliten kan det vara svårt att se vad den andra gör. Ola till exempel tar alltid vår hund på en långpromenad på morgonen, vardag som helg. Han plockar i och ur diskmaskinen och sköter sen en tid all tvätt här hemma. Han är den som har koll på ekonomin (eftersom jag inte kan betala räkningar) och har koll på allt som har med våra bilar och vårt hus att göra. Han jobbar otroligt mycket och är helt fantastiskt duktig på det han gör. Utan honom hade vårt hem fallerat. Han är alltid på mina upptåg, vare sig det gäller renovering eller att hitta på roliga saker, men han är också en varsam broms när mina idéer spårar (och det gör de ofta..) Jag har lärt mig att lyssna på honom, för när han sätter ner foten gör han det av en anledning. Det är fint.

En relation och ett äktenskap kan inte bara vara fluff och rosa skimmer. Ett äktenskap innebär att finnas där för varandra i vått och torrt, i nöd och lust. Kanske går vi igenom en lite tuffare period nu med mer ”nöd” än ”lust”. Då är det fint att tänka på att det vi har framför oss är lust. För utan nöd, ingen lust.

Utan motgång ingen framgång.

Jag älskar dig Ola. I nöd och lust.

Tips för att få barnen att somna själva – Vår erfarenhet

För kanske två år sen la jag upp en storie om det här på Instagram. Eller var det 1 år sen? Minnet sviker och månader och år flyter ihop till en enda sörja. Min stora kille fyllde precis NIO år och min minsta fyller snart SEX. Det är sjukt. Ellie som blir sex år om en månad var ju nyss en bebis. Ni som följt mig sen dess förstår vad jag menar..

Det här med barn och sömn väcker sannerligen känslor och många är vi föräldrar som dagligen kämpar med det här. Med förväntningar och förhoppningar, om längtan efter en liten stund av lugn och ro.

Idag la jag upp en bild på Instagram och nämnde i förbifarten att vi ju nu lyckats med det där som en gång kändes omöjligt. Att få barnen att somna själva. I sina egna rum. Och såklart blev många nyfikna. VAD är hemligheten. Det finns ingen hemlighet, inte ens någon genomtänkt eller direkt uttalad strategi. Men det fanns mycket av en sak. Beslutsamhet.

För mig har det nästan alltid fungerat när det kommer till det mesta som rör våra barn. Att botten är nådd, glaset är fyllt, bägaren håller på att rinna över, ja ni fattar. Och när jag (eller helst vi båda) verkligen har bestämt oss för något då är det som att barnen märker att jag är orubblig. .

Så det jag gjorde var detta.

1. Jag förberedde barnen i god tid (helst dagen innan), för den nya rutinen som skulle komma att ske.

   2. När det väl var dags så skapade vi en kvällsrutin som vi bestämde oss för att göra varje kväll. Ett exempel: Ingen skärm efter kl 18.30, dusch/bad, lugn aktivitet. Läsning i soffan innan sänggående. 20.00 ligger man i sängen. Då bäddar jag ner barnen en och en, säger gonatt gonatt och går ut ur rummet. Jag har förberett båda på att jag kommer att sitta precis utanför, men jag kommer inte att sitta inne i någons rum. Detta var alltså OTÄNKBART för båda barnen och framförallt för vår äldste just då. Han somnade så sent om kvällarna att vi i stort sätt la oss samtidigt. De kvällar man nattade honom hann man inte göra NÅGOT annat. Och det gick inte. Inte för oss.

   Barnen fick lyssna på lugn musik eller ljudbok om de ville, och den äldsta ville ha ljudbok och den yngsta musik.

   Jaha, vad hände då? Jo det blev gråt och lite tandagnisslan såklart. Barnen gick ut, klagade, skulle kissa, skulle dricka vatten hundraarton gånger och jag satt utanför och.. satt. De fick hållas. Det fick ta hur många timmar som helst. Det viktiga var att de till slut somnade i sina sängar. Vilket de gjorde. Efter en halvtimme. Andra natten somnade barnen på 5 minuter. Det var en REVOLUTION.

   Sedan dess har det gått lite upp och ned. Det blev semester, nån blev sjuk, saker händer. Men vi har hela tiden kunnat återkomma till det här, när vi bara varit bestämda. Det kan fortfarande tjatas om att man ska sitta inne i någons rum, eller att någon vill somna i vår säng. Och det får de göra ibland. Men allra oftast håller vi på rutinen att de ska somna i sina sängar. Och skillnaden är faktiskt väldigt stor. Barnen känns tryggare i sig själva. Idag sitter någon av oss utanför tills minsta har somnat. Sitter eller pysslar, viker tvätt, plockar på övervåningen. 9-åringen ligger själv och lyssnar på ljudbok tills han somnar. Och det kan ta tid. Igår somnade han efter 22. Och tänk vad frustrerande det hade varit att ligga där till kl 22 när jobb, diskberg eller plock väntar på en efter läggning..

   Så det här var väl ingen strategi direkt, utan mer en botten som var nådd. Och min erfarenhet är att med beslutsamhet och en vetskap om att man gör det som krävs fungerar det mesta. Det fungerade iallafall för oss.

Kom ihåg att trycka på hjärtat om du gillar inlägget <3

Har du några tips på hur man får barnen att somna själva kan du väl kommentera nedan så att andra läsare får fler tips!