Arkiv
- januari 2025
- december 2024
- november 2024
- oktober 2024
- september 2024
- augusti 2024
- mars 2024
- februari 2024
- december 2023
- oktober 2023
- september 2023
- juni 2023
- april 2023
- december 2022
- oktober 2022
- december 2021
- november 2021
- oktober 2021
- september 2021
- juli 2021
- juni 2021
- november 2020
- oktober 2020
- september 2020
- juli 2020
- juni 2020
- maj 2020
- april 2020
- mars 2020
- februari 2020
- januari 2020
- december 2019
- november 2019
- oktober 2019
HITTA I BLOGGEN
Kategorier
Från kaos till klarhet: Hur min ADHD-diagnos hjälpte mig att förstå min hjärna och hitta balans
För två år sedan kändes det som om min hjärna var fylld av geggamoja. Jag kände så många känslor och hade så många tankar att det var som ett kaotiskt nät av trådar som aldrig riktigt fann någonstans att landa. Tankar som påbörjades men aldrig avslutades. Det var som att jag visste att det var något jag behövde förstå och ta tag i, men jag hade ingen aning om hur jag skulle nå dit.
Att leva med odiagnostiserad ADHD är som att stå mitt på ett stort, trångt torg medan alla andra rusar förbi, målmedvetna och klara över vart de är på väg. Du hör alla deras röster, men ingen sticker ut mer än någon annan. Det är omöjligt att urskilja en riktning. Du vet att du borde göra något, kanske följa någon av dessa människor, men vem? När jag fick min ADHD-diagnos blev det en viktig nyckel till att börja sortera bland alla dessa röster och tankar. Det handlade inte så mycket om diagnosen i sig, utan mer om att förstå hur just min hjärna fungerar. Jag insåg att strategier som fungerar för andra inte alltid fungerar för mig. Plötsligt kunde jag stryka 80 % av alla ”röster” på torget och fokusera på de återstående 20 %.
Jag hade försökt leva så som jag trodde att man skulle, utan att förstå att min hjärna fungerade annorlunda.
Under ett av mina första möten med en psykolog, som gjorde en förutredning, frågade hon mig hur mitt jobb fungerade med tanke på mina svårigheter kopplade till en ev ADHD. Då blev det tydligt för mig att jag, utan att veta varför, hade skapat mig en jobbsituation som passar min ADHD-hjärna. Jag svarade: ”Jo, det går bra,” och kände direkt att det uppfattades som något negativt, som om mina svårigheter inte var tillräckliga.
”Men alltså... Det går ju bra för att jag har skapat en jobbsituation som fungerar för min hjärna. Om jag fortfarande hade varit anställd är jag helt säker på att jag hade varit sjukskriven nu, förmodligen utbränd eller deprimerad. Jag har haft turen att kunna välja en annan väg.”
Och det här är så viktigt. En ADHD-utredning syftar till att synliggöra dina svårigheter, men dessa svårigheter beror mycket på den kontext du befinner dig i. De blir framträdande när du försöker passa in i en neurotypisk värld. Men du kan inte trycka in en stjärna i en fyrkantig box. Försöker du göra det går dess kanter av.
Jag önskar att jag hade vetat detta tidigare. Det är faktiskt en av de starkaste drivkrafterna bakom den digitala kurs jag nu utvecklar. För att jag vill att du, som kanske också är en stjärna, ska få leva i en kontext där du får behålla dina kanter – där du inte behöver passa in i någon fyrkantig box.
Låt ingen någonsin trycka in dig i en.
Jag var 37 år när jag fick min ADHD-diagnos.
Såhär skrev jag på Instagram den 6 september 2023.
37 år. Så många år tog det av rastlöshet och inre oro. Koncentrationssvårigheter och en oförmåga att skapa struktur. 37 år av att kasta sig ut och gå all in för att sedan krascha. Av att inte förstå varför vissa saker varit så svåra för mig men så lätta för andra. De återkommande depressionerna. Ätstörningarna. Svårigheterna med att komma igång. Och komma ihåg. Oförmågan att slutföra. Utvecklingen av tvångsmässighet då jag så ofta glömt att låsa, dra ut strykjärnssladdar eller stänga av spisplattor. De ständiga letandet efter allt. Att inte kunna hänga med på lektioner eller i samtal för att tankarna konstant flyger iväg någon annanstans. Den outhärdliga känslan av uttråkning och kryp i kroppen.. De obetalda räkningarna.. Den ständiga prokrastineringen och hyperfokuset som gör att jag inte kunnat sluta när jag väl kommit igång..
37 år tog det innan jag själv första gången tänkte ADHD. Och sökte efter svar. Så som jag alltid sökt efter svar. Sex månader senare har jag det nu på papper.
ADHD med huvudsakligen ouppmärksam form.
En diagnos förändrar inte livet som varit men den kommer med en förklaringsmodell som skapar nya möjligheter för livet jag har framför mig. Och den förändrar sättet jag ser på mig själv.
Jag har alltid känt mig annorlunda men aldrig kunnat sätta ord på hur. Jag har haft så höga krav på mig själv och varit så otroligt frustrerad över att jag inte klarat av att göra både det jag vetat att jag borde och det jag vetat att jag egentligen klarar av. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på att klara av det andra klarat att göra med vänsterhanden men ändå konstant blivit besviken på mig själv.
Tänk om jag förstått vad mina utmaningar bottnat i tidigare? Undra vad som hade hänt då? Kanske hade jag sluppit en del lidande på vägen? Kanske hade jag känt mig mindre ensam?
Nåja. Jag kan inte förändra det som varit men jag kan förändra det som komma skall. Jag kan ha en annan förståelse och en snällare röst. Och jag kan sluta slå på mig själv för mina tillkortakommanden och istället klappa mig på axeln för allt jag åstadkommit, klarat av och KLARAR av. Trots ADHD.
Att få en ADHD-diagnos i vuxen ålder
Lättnaden som kom med diagnosen är svår att förklara. Inte på grund av diagnosen i sig utan pga den förklaringsmodell diagnosen kom med. Helt plötsligt fick jag äntligen en förklaring och ett varför. Min hjärna fungerar faktiskt annorlunda och DET förklarar mina svårigheter.
Svårigheterna jag upplevt under hela livet har framförallt varit just en inre rastlöshet med mycket oro och ångest. Återkommande och ihållande melankoli. En hjärna som aldrig slutar snurra, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar och ett onormalt starkt motstånd till att göra “tråkiga” saker. Jag har ett svagt arbetsminne, överkänslighet mot skav, både psykiskt och fysiskt och svårt med struktur och att hålla mig till en planering. Jag älskar att påbörja roliga projekt men är sämre på att avsluta dem och saker som inte får igång mitt belöningssystem kräver en enorm ansträngning. Jag är impulsiv och söker ständigt efter nya saker att “gå igång” på.
Allt det där ställdes på sin spets när jag blev förälder och inte längre hade möjlighet till återhämtning eller att faktiskt krascha. Med andra ord, de strategier jag skapat under åren gick inte att använda längre. Som förälder behöver du orka även efter jobbet. Och till slut säger hjärnan och kroppen stopp.
Jag tror att det här första året efter att jag fått min diagnos har varit lite av en smekmånadsfas. Lättnaden jag upplevde efter att äntligen få landa i en förklaring och ett varför har lagt sig. Fasen jag är i nu är lite mer utforskande och.. tråkig.
Jag går lite med känslan - jaha, och nu då?!
Med det sagt har jag nu påbörjat en utbildning som kommer att göra mig till ADHD-coach. Det här är något som legat och grott i mig i över ett år och nu kändes det som att stjärnorna faktiskt stod rätt. Jag vet inte hur mycket jag kommer att jobba som coach i framtiden, det får tiden utvisa. Jag går kursen framförallt för att utbilda mig själv och förhoppningsvis landa i vad jag och min hjärna behöver för att kunna leva mitt bästa möjliga liv.
Det är nog inte alla som vet att jag även är utbildad Socionom. När jag började socionomprogrammet var det just på grund av en längtan att få hjälpa människor att må så bra som möjligt. Min plan var att utbilda mig vidare till psykoterapeut men sen tog min kreativa (och otåliga) sida över och arbetslivet tog en annan riktning.
Med det sagt så tror jag att den här coaching-utbildningen kommer att komplettera min socionomutbildning väldigt bra och jag är väldigt nyfiken och pirrig över vilka nya vägar som kommer att öppnas i och med den.
Livet är en berg och dalbana och det är bara att hänga med.
Vad tänker ni när ni läser det här?