Varför håller jag en föreläsning om ADHD?

Jag har tänkt en hel del på hur det kan uppfattas utifrån.
Att jag i flera år har skapat innehåll kring inredning, inspiration och livsstil – och att jag i höstas dessutom höll en kurs om att starta eget företag.

Och nu, helt plötsligt, ska jag föreläsa om ADHD också?

Vad hände?

För mig känns det här egentligen inte som något helt nytt. Det känns snarare som en röd tråd som långsamt har blivit tydligare.

Jag är socionom i grunden och har tidigare arbetat med just de här frågorna – om människors livsvillkor, psykisk (o)hälsa och hur vi kan skapa bättre förutsättningar för oss själva.

På många sätt känns det som att jag bara återvänder till det jag alltid har brunnit för. Skillnaden är att jag nu också har ett helt nytt perspektiv – min egen diagnos, min egen erfarenhet, och en djupare förståelse för hur ADHD påverkar hela livet.

När jag fick min ADHD-diagnos föll allt på plats

För två år sedan fick jag min ADHD-diagnos.
Men egentligen har ADHD alltid varit en del av mig – jag visste bara inte att det var ADHD.

Jag visste bara att jag kände mig annorlunda.
Att min hjärna aldrig tystnade.
Att jag alltid gick all-in eller inte alls.
Att jag brann för vissa saker, men slet med andra.

Jag visste att jag aldrig kunde anpassa mig till ett ”vanligt jobb” utan att känna att jag kvävdes.
Att jag behövde skapa min egen väg – och att jag gjorde det, inte för att jag var så modig, utan för att jag var tvungen.

Jag trodde att det bara var min personlighet.
Tills jag insåg att det fanns en förklaring.

ADHD förklarar så mycket av mitt liv

När jag fick min diagnos föll pusselbitarna på plats.
Jag började förstå varför jag fungerar som jag gör.
Varför vissa saker känns så mycket svårare för mig än för andra – men också varför jag lyckats med det jag gjort.

Min ADHD har varit min största utmaning, men också min största drivkraft.

Och när jag insåg det, började en annan tanke gro:

Tänk om jag hade vetat detta tidigare?
Hur mycket lättare hade allt varit om jag hade förstått min hjärna tidigare i livet?

Och framför allt – tänk om fler kunde få den förståelsen, tidigare?

Därför håller jag den här föreläsningen

Jag är inte läkare, psykolog eller forskare.
Jag föreläser inte om ADHD för att jag har alla svar.

Men jag föreläser för att jag vet hur det känns att gå genom livet och inte förstå sig själv.

För att jag vet hur det är att:
✔ Tro att man bara är ”lat” när man egentligen har en hjärna som fungerar annorlunda.
✔ Ständigt pendla mellan hyperfokus och total utmattning.
✔ Kämpa med att få ihop livet, jobbet, familjen – och samtidigt känna att man aldrig riktigt passar in i mallen.

Och nu, när jag dessutom läser till ADHD-coach, har jag ännu mer kunskap att ge.
Jag har grävt djupt i forskningen, i strategierna och i hur vi faktiskt kan få våra hjärnor att funka bättre i en värld som inte alltid är byggd för oss.

Men något som slagit mig under min utbildning är hur bristfällig den verkliga kunskapen om ADHD är inom vården och psykiatrin.

Jag trodde att jag visste en del innan – men ju mer jag lär mig, desto mer frustrerad blir jag.

Vi har så mycket forskning som visar vad ADHD egentligen är, hur det påverkar hjärnan, kroppen och nervsystemet– men ändå är det så många som får höra:

• "Du kan inte ha ADHD, du har ju klarat skolan."

• "Du fungerar ju på jobbet, så du behöver ingen utredning."

• "ADHD är bara brist på dopamin."

💡 Det är så mycket mer än så.

Och det är just det jag vill lyfta i föreläsningen.
Jag vill ge en djupare förståelse, men också konkreta strategier för att hantera vardagen.

Den här föreläsningen är för dig som:
🔹 Har ADHD eller misstänker att du har det.
🔹 Vill förstå varför din hjärna fungerar som den gör.
🔹 Vill ha konkreta strategier för att hantera vardagen – och kanske till och med lära dig att se din ADHD som en styrka.

Jag delar min egen resa, men också forskning, fakta och strategier.
För att du inte ska behöva lägga lika många år som jag på att försöka förstå dig själv.

Vill du vara med?

📅 Föreläsning: ADHD – Förstå diagnosen och hitta strategier som fungerar
📍 Online via Zoom – du kan vara med live eller se inspelningen i efterhand.
🕖 15 januari kl. 18:30–21:00
🎟 Pris: 299 kr
👉 Anmäl dig här

Jag ser så mycket fram emot att få dela detta med dig. 💛

/Emelie

"Från oförståelse till insikt – därför vill jag dela min kunskap om ADHD"

Den 15 januari håller jag min första föreläsning om ADHD. Pirrigt? Ja, lite. Men mest känns det otroligt häftigt.

För två år sedan satt jag i väntrummet på vårdcentralen med en enda tanke snurrande i huvudet: Jag vill utreda om jag har ADHD.

Jag hade tur. Min läkare gjorde precis det hon skulle – ifrågasatte inte, bortförklarade inte, utan gav mig de formulär som behövdes. Någon månad senare var min remiss skickad till psykiatrin. Efter en förutredning blev det en fullständig utredning, och några månader senare hade jag min diagnos.

Men för många ser verkligheten annorlunda ut. Vägen till en utredning varierar stort beroende på var i landet man bor. Det finns människor som i hela sitt liv har kämpat för att få vardagen att fungera, som har hittat sätt att hålla ihop sitt liv genom ren och skär vilja, men som ändå inte når hela vägen. Många av dem får höra att de klarar sig "tillräckligt bra" – att de har ett jobb, en fungerande vardag, och därför inte prioriteras. Men vad betyder egentligen "tillräckligt bra"?

Att man lyckas hålla huvudet över ytan betyder inte att man inte kämpar varje dag för att inte drunkna. Att man klarar av att arbeta betyder inte att det sker utan en enorm ansträngning och ett högt pris i form av mental utmattning. Och att man har en fungerande fasad betyder inte att man mår bra på insidan.

Jag både förstår och ifrågasätter den prioriteringen. Självklart ska vården först och främst hjälpa dem som har det allra svårast – men problemet är att man ofta missar kostnaderna av att ignorera de mindre akuta fallen. De som ännu inte kraschat, men som rör sig i en riktning där de förr eller senare gör det.

För varje person som går obehandlad riskerar samhället att betala priset längre fram – i form av långtidssjukskrivningar, utmattning, depressioner, förtidspensioneringar och självmord. Att skjuta upp hjälp kostar. Inte bara i pengar, utan i människors livskvalitet.

Med det sagt tror jag ändå inte att alla med en ADHD-hjärna nödvändigtvis behöver en utredning. Man kan komma otroligt långt med kunskap. Problemet idag är att det ofta blir allt eller inget – antingen får du en utredning, eller så får du ingen hjälp alls. Men så svartvitt borde det ju inte behöva vara.

Kunskap är minst lika viktig. Att förstå hur vår hjärna fungerar, att lära oss strategier som passar just oss, att skapa rutiner som hjälper snarare än stjälper, och att hitta sätt att leva i samklang med vår energi istället för att ständigt kämpa emot den. För många kan insikter och rätt verktyg vara det som gör hela skillnaden – långt innan en diagnos ens är på bordet.

Jag är övertygad om att vår specifika hjärna fyller en funktion. ADHD är inte en brist – det är en annan sorts styrka. Vi är kreativa, impulsiva, passionerade och drivna på sätt som kan komplettera det neurotypiska sättet att tänka. Och jag tror att om vi krokar arm och lär oss av varandra, så kan vi komma långt – tillsammans.

Jag tror också att många av de problem man upplever kring ADHD inte är ADHD-hjärnan i sig utan kommer av hur man har blivit bemött under sin uppväxt. Om man växt upp omgiven av suckar, utskällningar, himlande ögon och konstant oförståelse är det väl inte konstigt om man börjar tro att det är något fel på en. Att man är för mycket, för rörig, för glömsk, för lat. Att det är ens egen oförmåga som gör livet så kämpigt, snarare än att omgivningen saknat förståelse för hur ens hjärna fungerar.

Många av de problem som människor med ADHD kämpar med handlar egentligen inte om själva diagnosen – utan om de sår som uppstått genom år av missförstånd, kritik och känslan av att inte passa in. Om man från tidig ålder får höra att man borde skärpa sig, ta sig i kragen, bara försöka lite hårdare så börjar man till slut tro att det är sant.

Men det är det inte.

ADHD i sig innebär inte nödvändigtvis lidande. Det är inte en brist, utan en annan typ av hjärna – en hjärna som fungerar bäst när den får rätt förutsättningar. Problemet är att många aldrig fått chansen att förstå sig själva, eftersom de har spenderat hela sitt liv med att försöka pressa in sig i ett system som inte är byggt för dem.

Om man istället hade fått växa upp med förståelse, nyfikenhet och stöd – om någon hade hjälpt en att hitta strategier istället för att bara peka ut ens svårigheter – hur annorlunda hade livet sett ut då?

Det här är en av anledningarna till att jag vill hålla föreläsningar om ADHD. För att bryta den här cirkeln av missförstånd och skuld. För att fler ska förstå att de inte är lata, slarviga eller hopplösa – de har bara aldrig fått lära sig hur deras egen hjärna faktiskt fungerar.

Och den kunskapen kan förändra allt.

Jag skulle bli så glad om du ville vara med på min föreläsning den 15 januari och hjälpa mig sprida kunskap om ADHD.

🗓 Datum: 15 januari
🕖 Tid: 18.30–21.00 (inkl. 10 min paus)
💻 Plats: Online via Zoom
💰 Investering: 299 kr för två och en halv timme fullmatad med insikter, praktiska råd och personlig reflektion.

Anmäl dig HÄR

ADHD-hjärnan och mörkret – en dålig kombination

Det händer varje år. Hösten börjar som en vacker, krispig omfamning, men sakta smyger mörkret sig på. Dagarna blir kortare, ljuset svagare, och någonstans i november känns det som att solen glömt bort oss helt.

Jag har alltid känt av det där mörkret extra mycket. Det är som om min hjärna går in i viloläge. Motivationen sjunker, tröttheten ökar, och plötsligt känns allt lite segare. Jag frågade min mamma och syster när jag var på Gotland om inte de också kände av bristen på energi och ork nu när soltimmarna är så få, men de menade att de inte alls kände igen sig. Att de kunde njuta av de lata dagarna det innebar att skrota runt i pyjamas utan måsten. Jag stod där med öppen mun och gapade. HUR kan det vara så?

Men. Jag vet att jag inte är ensam – många, både med och utan ADHD, är extra känsliga för bristen på solljus, och det finns faktiskt en vetenskaplig förklaring till det.

Solljus och hjärnan

Solljus spelar en avgörande roll för vår dygnsrytm och energinivå. Det styr vår produktion av melatonin (sömnhormonet) och serotonin (må-bra-hormonet). När vi får för lite ljus sjunker serotoninet, och vi kan känna oss tröttare, nedstämda och håglösa. Och för oss med ADHD, som redan har en hjärna som brottas med att reglera dopamin och serotonin, kan det bli extra kännbart.

Det finns också forskning som pekar på att solljus tidigt på dagen – helst innan klockan 10 eller 11 – är avgörande för att hålla dygnsrytmen i balans. När vi går upp tidigt och får morgonljuset hjälper det kroppen att förstå när den ska vara pigg och när det är dags att varva ner. Men om dygnet vänds, som det ofta gör under ledigheter, kan det bli ännu svårare att komma ur den sega dimman. Och för mig blir det en riktig utmaning. Rutiner hjälper mig att hålla igång, men när de sätts på ända, när jag sover längre och ljuset missas, känns det som att jag tappar fotfästet.

Trötthet som stress

Det är en märklig paradox – att vara trött men samtidigt känna en inre rastlöshet och oro. För mig är trötthet och orkeslöshet direkt kopplat till ångest. När jag känner mig låg energimässigt börjar också min hjärna spela upp katastrofscenarion. Känslan av trötthet är en känsla av att jag inte kan lita på mig själv riktigt, som att jag inte kan springa ifrån vargen om den kommer. Med kunskapen om att våra hjärnor inte utvecklats sen jägar- samlartiden är det ju inte så konstigt. När energinivån sjunker uppfattar förmodligen min hjärna det som en fara. Tänk dig min hjärna under “livet på savannen”. Kan det vara så att jag med min ADHD-hjärna var menad att vara mer på alerten? Att höra allt, se allt, känna allt var min uppgift? Det skulle ju förklara obehaget jag känner när min hjärna går ner i dvala. Det har kanske historiskt inneburit en risk för livet, för både mig och min flock? Så när en neurotypisk kanske bara känner sig lite seg, upplever jag det som en inre kris.

För personer med ADHD, eller de som är extra känsliga för energiförändringar, kan en sänkning av energinivåerna alltså trigga en stressreaktion i kroppen, vilket leder till ökad kortisolproduktion. Samtidigt sjunker dopaminet eftersom vi ska lunka runt i raggsockor och inget dopamintriggande händer, och den här obalansen kan skapa ökad ångest, rastlöshet och svårigheter att slappna av.

För mig blir det en ond cirkel: ju tröttare jag är, desto mer stressad och orolig känner jag mig. Det blir ett slags mentalt "allt eller inget". Antingen är jag igång och på väg någonstans, eller så känns det som att jag tappar fotfästet. Det där med att lägga energin på en “lagom”-nivå som neurotypiska kan, den förmågan saknar jag. Om jag ger upp och låter tröttheten ta plats, kan jag inte heller snabbt växla om när barnen plötsligt vill leka eller behöver min hjälp. Har jag väl tagit foten från gasen, känns startsträckan att komma tillbaka i rätt tempo milslång. Att pendla mellan energinivåerna är så sjukt svårt för mig, och det gör att ledigheter, där rutiner ruckas, kan bli extra utmanande.

Så vad gör man?

You tell me. Det jag har lärt mig hittills – och läxan jag tar med mig från det här jullovet – är att jag måste vara extra noga med rutiner, allra helst under den mörka perioden, och att jag behöver hålla fast vid dem även under ledighet. Jag behöver dagsljus, och jag behöver få det tidigt på dagen. Jag kan alltså inte sova till kl 10 som andra, för då missar jag det viktiga morgonljuset. Jag behöver rörelse, även när jag inte känner för det. Och jag behöver hålla fast vid rutiner – inte för att jag älskar dem, utan för att jag vet att jag mår så mycket bättre av dem. Det här är lika lätt sagt som svårt att få gjort när man lever med andra som också vänder på dygnet..

Men. Framåt ska jag försöka påminna mig själv om detta: Ljuset är viktigare än det känns i stunden. Att hålla fast vid mina rutiner är viktigare än det känns i stunden. För jag vet att om jag släpper allt, så blir det bara svårare att ta sig upp igen.

Känner du igen dig? Hur hanterar du mörkret och ledigheten?

Att leva med en ADHD-hjärna och fylla på Dopamin

En central aspekt av ADHD handlar om hjärnans låga nivåer av signalsubstansen dopamin. Vi är inte bara “låga” på dopamin, våra receptorer hör också signalsubstansen sämre vilket gör att vi behöver mer för att få samma effekt som andra. Vi är alla olika, men för mig är kunskap makt och att förstå hur just min hjärna fungerar ger mig möjlighet att skapa ett liv där den verkligen kommer till sin rätt.

Jag tror att vi med ADHD har lägre dopaminnivåer av en anledning. Jag tror inte att vi är defekta. Anders Hansen beskriver i sin bok Fördel ADHD hur våra hjärnor var en ovärderlig tillgång under jägar-samlartiden. Då levde vi i en miljö där förmågan att snabbt reagera, vara nyfikna och ständigt hitta nya lösningar var avgörande för överlevnad.

Vi vet att våra hjärnor ser exakt likadana ut nu som då – medan vår miljö har förändrats enormt, särskilt under de senaste 100 åren. Vi har gått från ett liv präglat av ständig rörelse, jakt och anpassning till en värld som domineras av stillasittande, fasta strukturer och förutsägbarhet. Den här snabba förändringen har slagit extra hårt mot hjärnor som våra, som är designade för en annan sorts verklighet.

Dopamin och vardagens uppförsbacke

Dopamin är den signalsubstans som styr vår koncentration, motivation och viljestyrka. Tänk dig att vakna på morgonen utan någon naturlig motivation att gå upp, göra dig klar och genomföra dagen. Neurotypiska personer kan också känna av en viss brist på motivation, men de startar ofta dagen med en "halvfull dopamintank", vilket gör att de enklare kan ta sig över dagens första hinder.

För oss med ADHD är det annorlunda. När vi vaknar är vår "dopamintank" ofta tom, och att ta sig an dagen – särskilt om den inte innehåller något roligt – kan kännas som en enorm uppförsbacke.

Min Dopaminlista

För att överleva med den här hjärnan behöver vi fylla på vårt dopamin – ofta och mycket. Vi är alla olika, och även om vissa aktiviteter är universella dopaminhöjare (som fysisk aktivitet) är många andra individuella. Vissa går igång på snabba och farliga aktiviteter, medan andra tankar dopamin genom kreativa och utvecklande projekt.

Jag lutar mer åt det sistnämnda. Så om du också har en ADHD-hjärna, gör din egen Dopaminlista!

Här kommer min som inspiration:

Dopaminhöjare i min vardag

Fysisk aktivitet och rörelse

• Träna, promenera eller springa.

• Utforska en ny vandringsled eller spring på en plats du inte varit förut.

• Dansa till din favoritmusik.

Inredning och organisering

• Inred eller organisera en plats i hemmet.

• Gå igenom och organisera en låda, garderob eller skåp – och njut av resultatet!

• Måla om en möbel eller vägg för att ge rummet en ny känsla.

• Skapa en moodboard (fysiskt eller digitalt) för nästa inredningsprojekt.

Kreativa projekt och skapande

• Fotografera eller redigera bilder.

• Skriv ett blogginlägg om något du är nyfiken på just nu.

• DIY-projekt, som att bygga eller sy något.

• Testa en ny hobby, som keramik, målning eller att lära dig spela ett instrument.

• Skapa en moodboard för olika outfits.

Utforskande och inspiration

• Gå på loppis.

• Planera ett framtida projekt: Det kan vara en kurs, föreläsning, resa eller fest.

• Lär dig något nytt eller utveckla ett område du är intresserad av men kan bli bättre på.

• Gå på stand-up och få ett gott skratt.

• Sätt upp mål och drömmar på en vision board – visualisera framtiden.

Personlig utveckling och växande

• Lyssna på en inspirerande podd eller ljudbok.

• Delta i en kreativ workshop eller kurs.

• Börja med en "comfort zone challenge" – gör något varje vecka som känns lite läskigt men utvecklande.

• Hjälp någon annan och känn glädjen av att bidra.

Dopaminlistor som den här hjälper mig att navigera vardagen med en ADHD-hjärna. Kanske kan den inspirera dig att skapa din egen – en lista fylld av aktiviteter som tankar dig med dopamin och hjälper dig att må bättre.

Vilka aktiviteter får dig att må bättre och fylla på din dopamintank? Dela gärna dina bästa tips i kommentarsfältet – kanske kan vi inspirera varandra!

Vill du lära dig mer om ADHD? Anmäl dig till min föreläsning den 15 januari! Du kan läsa mer om den här

När rastlösheten och ångesten slår till

Jag “klarade mig” fram till den 26 december innan rastlösheten och den där gnagande ångesten slog till.

Tänk att det skulle ta 37 år innan jag insåg att det är min ADHD – och de låga nivåerna av dopamin i min hjärna – som får mig att känna såhär. Medan många andra njuter av lugnet efter julhelgen börjar det krypa i min kropp. Det är en känsla som jag tidigare alltid har tolkat som ångest eller oro. Men varför känner jag ångest och oro när jag inte har något att vara rädd eller orolig för? - Jo, för att jag inte gör något som fyller på mitt dopamin, bland annat.

När lugnet inte ger ro

Och nu är vi här. Julhelgen är över och några lugna veckor väntar. För många låter det som en dröm – lugn och ro, tid för återhämtning. Men för mig, och för många andra med ADHD, fungerar det inte så. Lugn och ro fyller inte på våra dopaminnivåer.

Lägg till att jag samtidigt ska underhålla 2 älskade barn med aktiviteter som fyller på deras dopamin – men tyvärr inte mitt eget.. ja, det blir en riktig utmaning för en dopamin-torsk som mig.

ADHD, dopamin och kampen som aldrig syns

Dopamin är den signalsubstans som styr vår koncentration, motivation och viljestyrka. För neurotypiska – alltså de som inte har ADHD – finns dopaminet där naturligt, vilket gör att de kan driva sig själva på ren vilja. För oss med ADHD är det annorlunda. När dopaminet inte finns där från början, blir varje uppgift – oavsett hur liten den är – som ett berg att bestiga.

När vi går in i en period av ledighet och stillhet, som till exempel under julhelgen, sjunker dopaminnivåerna lätt ännu mer. Våra vanliga rutiner, fasta hållpunkter och strukturer som vi kanske omedvetet hämtar dopamin från, försvinner. Plötsligt finns inget att "kicka igång" hjärnan med, och det är lätt att vi hamnar i ett läge där trötthet, håglöshet och rastlöshet tar över.

Dopamin är avgörande för vår energi, vakenhet och livsglädje. Utan det kan hjärnan kännas som täckt av en dimma – tankarna går långsamt, koncentrationen vacklar och en känsla av meningslöshet tar över. Att beskriva hur det känns för någon som inte har ADHD kan vara svårt och det ser såklart olika ut för alla.

För mig är känslan av håglöshet och meningslöshet mest påtaglig. Det är som att ingenting känns lustfyllt och att allt känns lite motigt.

Det här gör att övergången från rutiner till ledighet kan kännas extra utmanande för många av oss med ADHD. Det är inte lugnet i sig som är problemet – det är bristen på de små saker som normalt fyller på våra dopaminnivåer som gör att allt känns tyngre.

Julhelgens utmaningar

Den här veckan har jag inte direkt gjort det lättare för mig själv. Jag har ätit sämre och fyllt min kropp med både gluten, socker och alkohol – och dessutom sovit färre timmar än jag borde. Den kombinationen gör verkligen ingen ADHD-hjärna glad, det kan jag lova.

Det är lätt att fastna i tankesättet att man “unnar sig” saker som egentligen inte gör en gott. Det är lite konstigt när man tänker efter, eller hur? Varför är det vi kallar för “unna sig” ofta det som får oss att må sämre i längden?

Men nu är det dags att ta hand om mig själv igen. Struktur, bättre mat och ordentlig sömn – det är planen framåt. Ingen macka i världen är tillräckligt god för att få geggamojs-hjärna. Jag behöver ge mig själv de förutsättningar jag behöver för att må bra - på alla plan.

Vill du förstå mer om ADHD?

Just nu planerar jag en föreläsning om ADHD som kommer att hållas den 15 januari. Där kommer jag att prata mer om det här – om hur ADHD påverkar oss, från dopamin och motivation till hur vi navigerar genom vardagens utmaningar.

Föreläsningen hålls digitalt via Zoom och passar dig som:

• Har ADHD eller misstänker att du har det.

• Är nära någon med ADHD och vill förstå mer.

• Eller bara är nyfiken på att lära dig något nytt.

📅 Datum: 15 januari
🕖 Tid: 18.30–21.00
💻 Anmäl dig här

Det här är en chans att förstå dig själv eller någon du bryr dig om på ett djupare plan. Jag hoppas att vi ses där!

Du kan även bli min “övnings”klient och boka ett samtal med mig över Zoom här

Hur har julhelgen påverkat dig?

Känner du igen dig i det jag beskriver? Hur har din julhelg varit? Jag älskar att höra era tankar och reflektioner – dela gärna med dig i kommentarsfältet! Tillsammans kan vi skapa en plats för igenkänning, förståelse och nya insikter.